Artikkelens forfatter, Mikael Böök, i hjemmet i Isnäs i 2007
I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni). Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.
Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera). Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.
Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.
Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som «mötesrum» och «vardagsrum» i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.
En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.
Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig. På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn. Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt i stycket «Sverige och världen» där de konstaterar:
«Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag» (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)
I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen «multinationella jätteföretag», som «äger plattformarna». Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?
Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution. Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det gäller bevarandet av «twitterinlägg och flöden på sociala medier»?
Biblioteksaktivisten, første utgave, med timian og kikkert
Arthur Schopenhauers kända formulering «biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne» har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin: Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.
Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.
Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i «minnets kamp mot glömskan» (Kundera). Den artificiella intelligensen är en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: «att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste» (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.
Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.
Mikael Böök
Biblioteket tar saka #librarycase 
Leave a Reply