I Lofot-Tidende 5. august skriv biblioteksjef Joep Aarts i Vestvågøy: «Et godt bibliotek trenger et kravstort publikum».
Han opnar tilsynelatande resignert, med dette som dei fleste av oss veit er institusjonens store utfordring: «… vi bibliotekansatte blir ikke avkrevd mye, verken av publikum eller lokalpolitikere».
Men, skriv han om sitt eige bibliotek: «Fra å være et nokså passivt lager for bøker som bare tilbyr kunnskap, jobbes det nå med å gjøre folk i stand til å anvende, videreutvikle og dele denne kunnskapen. Biblioteket har blitt en demokratisk møteplass, en arena for offentlig samtale og debatt, og et sted for (digital) læring, kunnskapsdeling og lek».
Biblioteksjefen skriv også at dei har «et utstrakt samarbeid med lokale organisasjoner». Det er det mange som gjer, men her er det i eit prosjekt som vil bli evaluert. Det blir spennande å sjå resultatet.
Og her ringer det ei bjølle: Den svenske forfattaren Sven Lindquist tok dette eit steg vidare i eit foredrag i Trondheim, sjå Bok og bibliotek nr. 6, 1988. Der seier han at folkebiblioteka må «få resurser att hjälpa miljögrupper och andra opinionsgrupper, stadsdelsföreningar och fackklubbar och byalag att ta fram faktaunderlag som de behöver – ungefär som riksdagens upplysningstjänst idag betjänar riksdagspartierna med utredningar i olika frågor. Det är det jag menar med att folkbiblioteken bör bli folkets forskningscentraler».
Biblioteket tar saka #librarycase 
Leave a Reply