Svenskane har fått ny blå-brun (meiner mange) regjering, rett nok utan ministrar frå ytre-høgrepartiet Sverigedemokraterna (SD), men med dei som støtteparti i sterk posisjon etter å ha blitt nest størst i Riksdagen.
Det første kulturutspelet frå regjeringa er sterkt SD-påverka, nemleg forslaget om at offentleg tilsette, slik jo bibliotektilsette er, skal rapportere folk som ikkje har opphaldsløyve. Som så kan bli utviste av landet. Protestane er omfattande.
Men så kom det «snille» forslaget om å etablere ein nasjonal kulturkanon. I regjeringsplattforma heiter det at «Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält».
Men denne tilsynelatande oppbyggjelege folkeopplysingsideen har møtt sterk motstand frå ulike hald, blant anna frå bibliotekarar. Nokre døme:
- Ein biblioteksjef til MagasinK: «Mitt drömscenario är att lärarna (och om vi har tur, eleverna) ska tänka själva och förenklade listor är väl motsatsen?».
- Ein bibliotekar til Göteborgs-Posten: «… nationell kanon har blivit signalpolitik på samma vis som språktester för asylsökande har blivit det».
- Forfattarforbundet til Expressen: «En litteraturkanon är till för osäkra politiker».
- Sosialdemokraterna til Svt.se: «Kulturkanon är en nästintill kostnadsfri reform …».
I Noreg har vi ingen offentleg kanon av denne typen, berre nokre lister og bokseriar på initativ av forlag og festivalar. Men i Danmark utvikla dei ein omfattande kulturkanon rundt 2005, også der på initiativ av ei borgarleg regjering. Då var også kritikken omfattande, men det mest synlege resultatet av debatten var ein del alternative kanonar.
