Bloggaren prioriterer fiksjon framfor faglitteratur på raude dagar som desse. Då blir det også tv-titting, og i desse tider såkalla påskekrim. Den ovanfor namngitte serien på NRK er blitt ein snakkis trass i at skjermane våre no flyt over med mord og elende, både fiktive og dessverre høgst reelle.
Denne serien er innfløkt og spanande heile vegen. «Magpie Murders», som er namnet på utanlandsk, er mysteriet med det manglande, og sjølvsagt avgjerande, siste kapitlet i eit oppdikta krim-manus. Kor er det blitt av og kven var mordaren?
Prioriteringa vår av fiksjon omfattar også lesing og lytting. Og jammen er det ikkje ein tapt tekst også i lydboka som i går var med på tur rundt Tunevannet ved Sarpsborg (20 988 skritt). Det handlar om «Liknelseboken», den aller siste romanen etter Per Olov Enquist. Han er høgst sjølvbiografisk og ein oppfølgjar til «Ett annat liv» frå 2008 (her nemner vi dei svenske utgåvene, då berre desse finst på den eigne lydbokappen, og fordi betre lytteoppleving ikkje finst enn når P.O. les sjølv, i den folkelege, vesterbotniske stilen hans og med innslag av dialekt).
Men til dette med tapte tekstar: I Liknelseboken er blant anna faren i fokus, han som døydde då «Per Ole» var under eitt år gamal. Men brått i 2001, fortel han, sonen, kom ei skriveblokk etter faren til rette. Det viser seg at også faren hadde hang til det litterære, og blokka inneheld …
… fleire dikt av han. Men bak i blokka er ni sider rivne ut, truleg av den djupt religiøse mora etter at han døydde. Svimerke i kantane viser at ho først kasta heile blokka i vedomnen, men så angra seg. Men ni sider med dikt må ha provosert henne. Men korleis? Det er ein verkeleg framifrå roman. Derfor dette lite bibliotekpolitisk relevante blogginnlegget.
Men likevel eit bibliotekinnslag, for Enquist skriv om ei bokbadoppleving av dei heilt store, i alle fall uvanlege, vil vi tru:
«Han erinrade sig mötet på ett bibliotek i Södertälje. En kvinna hade rest sig vid diskussionen efteråt, det gällde en erotisk passage i den historiska roman han läste ur, och som så väl dolde hans egna erfarenheter att han icke blev avslöjad; historiska romaner var ju de bästa att ta till om han blev nervös och ville övertäcka. Kvinnan hade läst, bekände hon helt flärdfritt, och plötsligt hade hon fått en sädan värme i kroppen, och underlivet, som hon aldrig känt förut i hela sitt liv vid läsning. Och ville tacka! Kanske hade hon använt ordet värme i skötet. Det hade gått som en susning genom publiken eftersom, efter inlägget, kvinnan mödosamt och nästan knirkande hade satt sig. Och det hon sagt var väldigt fint. Men framför allt – alla såg att hon var oerhört gammal! kanske nittio år! Eller mer! Och bekände att hon fortfarande hade känt lust!
Men hon hade vågat! – själv hade han plötsligt fått tårar i ögonen, bara för att hon var så oerhört gammal – hade vågat ställa sig upp inför alla och tala om lusten. Och på något sätt hade han känt igen henne, fastän ändå icke.
Men det var inte slut med detta. Efteråt hade hon kommit fram, mödosamt eftersom hon var något stappelfött, och han hade då sagt att vi har kanske träffats en gång? Var det inte på Larssonsgården? Nej, hade hon tvärsagt! liksom skrämd från vett och sans, och tvärsnott, och hasat sig ut».
PS 1: «Larssonsgården» har ikkje her med Carl Larsson å gjere, men faktisk Stieg Larsson, eller meir presist morfar hans. Dei som les boka får vite meir om kva som skjedde i denne garden, på «det kvistfria furugolvet».
PS 2: Når kjem lydbøker, som denne, med innslag av musikk, vel å merke der musikkstykke er viktige i teksten? No stoppa eg opp i skauen, like sør for Holleby, og fann fram heile tre ulike innspelingar av Tove Janssons «Höstvisa». Men Sibelius sin 8. symfoni, som P.O.E. nemner fleire gongar, var det verre med …
Biblioteket tar saka #librarycase 