Av Mikael Böök, Isnäs, Finland
“Tyveri av kasserte bøker” var en rubrik på listan Biblioteknorge denna vecka. Anledningen till diskussionen gav en nyhetsartikel på Nrk.no: «Ansatt skal ha stjålet over 5000 bøker fra bibliotek». Dock var det inte fråga om några särskilt värdefulla bokverk, som i Stockholm 2004 . De “stulna” böckerna var denna gång mogna för skrotning eller loppis. Men i diskussionen på listan Biblioteknorge (som jag nedan ska kalla Bibno) väcktes frågor om bibliotekets “interna riktlinjer” för just skrotning av böcker eller annat omhändertagande. Detta fick mig att fundera vidare på bibliotekets “interna riktlinjer” här på bloggen.
Ett annat exempel: Det hände sig för ett tag sedan, att en superstruktur — en grupp av überbibliotekarier, eller tekniker som rår över utvecklingen av bibliotekariernas digitala verktyg — fick för sig att lägga ned Bibno vilket de ockskå gjorde utan dess vidare diskussion. Kanske tyckte de helt enkelt att epost redan är stenålders i jämförelse med modernare digitala kommunikationskanaler typ Facebook, Telegram, Instagram och Zoom. Hur som helst: en mer konservativ grupp av bibliotekarier insåg, att de ville ha kvar sin Bibno. Dessa motsträviga element beslöt därför att grunda Bibno på nytt i egen regi, vilket de också gjorde. Efter en kort övergångsperiod återgick kommunikationen på Bibno till det normala och intermezzot med nedläggningen glömdes bort. Men, skulle jag vilja tillägga: numera fungerar Bibno i egen regi och i högre grad än tidigare enligt bibliotekariernas egna interna riktlinjer.
>> Nytt kl. 21.27 finsk tid: Medbloggare Anders lovar “slutte seg til i kommentarfeltet.Men flere bør også bli med”, säger han.
Två ytterligare exempel eller sammanhang där behovet av “interna riktlinjer” har påtalats eller (åtminstone enligt mig) skulle behöva påtalas:
I Trelleborg (Sverige) blandade sig nyligen några kommunalpolitiker, jag säger inte från vilket parti, i bibliotekets inre angelägenheter. De ville förbjuda en viss sagotimme, jag abstraherar här från vilken, som bibliotekarierna hade satt upp på bibliotekets program. Om detta utspann sig mycket debatt bland bibliotekarierna och i det omgivande samhället. Resultatet blev att sagotimmen fick hållas. Beslutet fattades, läser jag i Magasin-K, genom omröstning i Trelleborgs stads kulturnämnd med sex röster mot en. Magasin-K är ett ett organ för de svenska bibliotekariernas fackförbund DIK. (Läs mer i artikeln “Kulturnämnden röstade mot SD – sagostund kan genomföras”, Magasin K 14.12.2022.)
I debatten om Trelleborgsfallet förekom hänvisningar till en princip som kallas armlängds avstånd. Tillfrågad av Sveriges television om om vad hon anser om Trelleborgsfallet sade till exempel kulturminister Parisa Liljestrand: “Det är glasklart i Tidöavtalet att principen om en armlängds avstånd till kulturen ska upprätthållas”. Och bra så! Men är det inte smått paradoxalt? Å ena sidan ska de politiska makthavarna hålla sig på en armlängds avstånd från kulturen (läs: bibliotekens inre liv). Å andra sidan har vi nyss sett hur det i Trelleborgsfallet inte var bibliotekarierna som fick fatta beslut enligt sina interna riktlinjer. I stället blev fallet hänskjutet till ett lokalt politiskt organ. Lite mer om Armlängds avstånd som kulturpolitisk princip står att läsa i svenskspråkiga Wikipedia.
Den nutida flitiga användningen av metaforen “armlängds avstånd” har en lång historia. Den som är någorlunda insatt i den tidigare teoretiska debatten i Norge om kulturens relativa autonomi erinrar sig kanske namnet Geir Vestheim. Också i Finland med dess relativa autonomi som ryskt storfurstendöme på 1800-talet och fram till 1917 förekommer en viss sensibilitet i dessa frågor. Dessutom har vi åtminstone i Finland fortfarande kvar rester av på sin tid så högt vördade humboldtska universitetsmodellen, med dess idéer om den akademiska friheten, vilka också går att tillämpa på biblioteksinstitutionen — om man så vill. Men vill man?
Till slut — det här är nämligen ett blogginlägg och sådana bör väl gärna vara relativt korta, lite som artiklar i dagspressen (fast många sedan länge tycker att dagspressen är ganska stenålders) — har vi naturligtvis det aktuella fallet med Iflas interna riktlinjer. I det fallet är Iflas egna utsagor glasklara: organisationen är självständig, autonom, och har sina egna interna riktlinjer. Men skillnaden mellan vad en organsation säger om sig själv och vad den i verkligheten gör kan vara hisnande stor. Här hänvisar jag till vad jag skrivit tidigare om Iflas aktuella kris inklusive elefanterna i Iflas rum och ansluter mig till Felicity Jupilers vision: My vision is a strong IFLA, uniting the library field, empowered by internally representing the values and principles it asks of others. Men borde det inte stå “internal guidelines” — interna riktlinjer — där det nu (20 december 2022) står enbart “internally”?
