Om ljudboken

Av Mikael Böök, p.t. ved Byön i Pellinge skärgård.

Skjermbilde 2020-05-22 15.07.13I Dagens Nyheter (Stockholm) uppmanade signaturen «Anders Joost, ekonom» nyligen svenskarna att lämna läsningen av tryckta böcker bakom sig som ett avslutat kapitel. Läsning tillhör en förgången tid, idag gäller i stället Youtube-filmer, reklamsnabba textmeddelanden och Netflix-teveserier, menade Joost, och tillade:

«Räddningen sägs ofta vara ljudboken. Men det är ju ett helt annat medium, eller hur?» (Anders Joost: ”Vi måste inse att boken är död”, Dagens Nyheter 20.5.2020)

När jag läste Anders Joosts insändare kom jag att tänka på hur en ledarskribent i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) för några dagar sedan beskrev Sverige:

«Vad blir kvar av litteraturen när text blir ljud? Lyssnartoppen domineras av koncentrerade miniberättelser utan dödkött: strömlinjeformad kronologi, konstant framåtrörelse, enkelt språk. Idealet är dialogdrivet berättande, övertydliga markeringar och papperstunna huvudkaraktärer som ur en Dan Brown-roman. Denna snäva mall hotar att likt en Prokrustesbädd våldföra sig på skrivandet. Storsäljande producenter av standardiserad genrelitteratur och en handfull etablerade romanförfattare lär tillsammans överleva, medan det blir allt trängre i marginalen av utgivningslistorna för kulturbärande småsäljare. Ljudboksmogna Sverige visar vägen: där efterfrågas den n:te deckaren, thrillern och feelgood-historien, simpla berättelser som mal på.» (cit.enl. Torsten Fagerholm: «Då litteraturen reduceras till Netflix-följetong», Hbl 16.5.2020)

Anders Joosts insändare samlade inte oväntat många kommentarer i DN. Flertalet kommentatorer ville …försvara boken och bokläsandet och bra så. En del av kommentatorerna menade att Joost är ironisk men jag skulle nog snarare föreslå att hans insändare bör uppfattas som samhällssatir. För övrigt tvivlar jag på att Joost är «ekonom» (han kallar sig alltså så i underskriften); snarare vill jag tro att han hånar en slapp kultursyn som bygger på att anything goes (så länge man läser!) och som förvisso också präglas av «ekonomism».

Läget beträffande ljudboken i det «ljudboksmogna Sverige» (och de övriga nordiska länderna, som knappast står långt efter Sverige i detta avseende) inspirerar mig till att bidra med några egna rader om ljudboken. Detta särskilt som jag i dessa dagar är i färd med att läsa en sådan.

Skjermbilde 2020-05-22 15.07.50Närmare bestämt lyssnar jag på ljudversionen av Gunnar Walls nya bidrag till faktalitteraturen, som heter Andra världskriget och myten om det goda kriget (Semic förlag 2020). Det torde vara en inbunden och ganska tjock bok för nu har jag hört uppläsaren Per Juhlin läsa i fem timmar och 57 minuter och ändå bara kommit till knappt hälften.

Varför jag valde ljudboken är en komplicerad fråga, men här är några anledningar: fullt på mina bokhyllor, omedelbar produktleverans över nätet, priset (9 i st f 19 euro), ljudboken går att läsa under färden eller promenaden, man vill ju hålla sig uppdaterad i mediemetamorfosen, osv. Dessutom ligger min «gamla» smarttelefon sedan en tid tillbaka oanvänd sedan jag har ärvt en «ny» sådan (av en familjemedlem som ville ha senaste modellen); må den «gamla» telefonen pånyttfödas som en lätt och liten ljudboksbok, tänkte jag.

Nåmen, varför inte läsa innantill om ett mytiskt gott krig i en e-bok i stället för att återgå till högläsning såsom forntidens «läsare», vilka lät sina slavar göra jobbet, därför att de själva varken kunde eller ville underkasta sig det skrivna ordet?

Ja, jag hade nog föredragit e-boken framför ljudboken och mitt bokval finns säkert också i form av en digital text då ju Gunnar Wall med största sannolikhet skriver sina böcker på dator. Men denna aktuella bok går så vitt jag vet inte (ännu) att köpa som en e-bok.

För övrigt: vilken är skillnaden mellan en digital text och en e-bok? Ingen alls; e-bokskonceptet är nämligen en rent kapitalistisk uppfinning för att reducera även den digitaliserade litteraturen till varuproduktion och -distribution. (Det här utredde Rasmus Fleischer för snart tio år sedan sedan i sina böcker Boken och Biblioteket, Ink förlag 2011.)

Men åtminstone i det «ljudboksmogna» (Hufvudstadsbladet) Sverige kan alltså ljudboken redan tyckas ha fått övertaget över den tryckta boken och e-boken. Förhoppningsvis ska detta visa sig vara ett övergående fenomen liksom standardmyten om det andra världskriget.

Eller har jag fel? Borde den digitala ljudboken i stället välkomnas som ett utmärkt och bestående komplement till den digitala boken?

Frågan kan knappast besvaras med hyllningar till läsningen som sådan. Eller genom att man startar «vällovliga projekt för att öka läsningen, framför allt hos unga» (Anders Joost). Frågan är ju också: vad bör man läsa? Och vad bör man skriva till exempel om krig och fred och människornas värde?

Lyssnandet på ljudboken kan leda till viktiga slutsatser. Till exempel att Churchill och Hitler hade en sak tillsammans: båda hatade Gandhi, för att de hatade hans åsikter och för att de ansåg honom tillhöra en lägre ras. (Gunnar Walls bok handlar inte minst om relationerna mellan dessa tre.)

Det var Gandhi som representerade den goda sidan. Men lyckas man idag komma fram till den slutsatsen utan innanläsning?

Kanske, ifall man lyssnar noga?

Skjermbilde 2020-05-22 15.08.44En bekant gav i ett mail sin erfarenhet av ljudboken: «En välmodulerad och vacker röst tolkar en text. En röst som tar över min egen inre röst och min upplevelse. Det är någon annan och det är inte jag».

Känslan av irritation som här kommer till uttryck är smått paradoxal mot bakgrund av Jesper Svenbros forskning om läsandets ställning i antikens Grekland och Rom. I boken Myrstigar (Bonnier essä 1999) framhåller Svenbro att den antike läsaren vanligen krävde att någon annan än han själv, närmast då en läskunnig slav, skulle låna sin röst till uppläsningen av det skrivna. Ifall han själv läste så skulle han nödvändigtvis utlämna en essentiell del av sig själv (i första hand talorganet, men i förlängningen hela sin person) till den egentliga talaren, dvs den som skrivit talet. Och det drog han sig helst i det längsta för att göra.

Annat är det med oss moderna människor. Som upplysta och myndiga, «kantianska» subjekt kan vi som läsare lätt uppleva det som kränkande eller åtminstone bli förargade ifall någon annan genom sin högläsning «tar över min egen inre röst och min upplevelse».

Vi är väl överhuvudtaget (om än inte i alla fall) mer sårbara för andras tal än för andras skrift?

Men är inte den läsande människans föreställning om «min egen inre röst och min upplevelse» en illusion? Läsakten innebär ju rent faktiskt att det är någon annan som meddelar sig med dig –talar till dig, kunde man väl också säga? — även då du läser innantill. Med ett viktigt undantag: såvida du inte själv har skrivit det du läser. (Ibsen: «At digte – det er at holde dommedag over sig selv».)

Vid det här laget har jag hunnit lyssna på Gunnar Walls nya bok om andra världskriget i dess helhet. Tja, helhet är kanske att ta i. Det blir liksom inte riktigt *samma slags* helhet som när man läser en bok från pärm till pärm. Uppläsaren fortsätter obönhörligt fast man emellanåt skulle vilja stanna upp och tänka efter eller kolla något, eller helt enkelt gå lite tillbaka i texten.

Nu är det ju inte speciellt besvärligt att stoppa uppläsningen med applikationens stoppknapp, men å andra sidan är frestelsen stor att lyssna på radio…jag menar ljudbok, medan man använder sina händer till någonting annat. Som jag gjorde denna dag i maj medan jag styrde båten, skotade in och gav ut, spanade efter grund, osv. i den lätta vårbrisen. Och att spola bandet…alltså ljudfilen tillbaka, för att eventuellt uppfatta namnet på någon person eller ort, är jättebesvärligt i en ljudbok, mycket svårare än på en ”gammaldags” bandspelare. (Det där kommer programmerarna förstås att lösa med tiden, med artificiella personliga assistenter som tar röstkommandon, om inte på annat sätt.)

Gunnar Walls bok innehåller en stor mängd personnamn inklusive namn på forskare och skribenter som han refererar till. Alltefter att jag lyssnade började jag därför längta allt mer efter ett personregister och en litteraturförteckning—och naturligtvis hellre i text- än ljudformat! Till min glädje sades det också efter uppläsningen av sista avsnittet att bokens litteraturförteckning kan laddas ned från bonnieraudio.se (som producerat ljudboken i fråga). Men glädjen blev kortvarig eftersom jag, väl i hamn, varken lyckades hitta förteckningen på bonnieraudio.se eller på nätbokhadeln AdLibris webbsida där jag inhandlat verket. I princip var det i alla fall roligt att höra att förlaget tänkt inte enbart på de som nöjer sig med enklare historier utan också läsare…jag menar lyssnare, som gillar komplicerade storytellers.

Gunnar Wall är onekligen en sådan eller försöker åtminstone behandla sitt ämne mycket nyanserat. Det stående uttrycket i hans bok om andra världskriget låter ungefär såhär: ”men, riktigt så enkelt var det faktiskt inte…”, vilket i någon mån ytterligare framhävs av uppläsarens inkännande intonering.

Vid morgonkaffet lyssnade jag på ett avsnitt i Sveriges radios vetenskapsradio där litteraturforskaren Julia Pennlert intervjuades. Pennlert driver ett forskningsprojekt om ljudböcker på beställning av Sveriges biblioteksförening och intresserar sig där bl a för hur ljudböckerna påverkar våra sätt att förhålla oss till berättelser. Hur påverkar
ljudböckerna litteraturen och berättelserna nu och framöver? Bra frågor.

Gunnar Walls bok, funderar jag, lämpar sig rätt väl för högläsning och lyssnande genom att författaren i motsats till många akademiska historieforskare är en eminent skribent och berättare. Det var förvisso även den historiska gestalt som jag nog fått mest utrymme i Walls bok, nämligen Churchill. Annars hade väl den gode Winston inte fått nobelpriset i litteratur?

Nåja, särskilt god var nog, som sagt, inte heller denna huvudperson på den segrande alliansens sida! Vilket för mig blev så att säga kontentan av denna ljudbok. Vad ljudboken som en ny — eller neoklassisk, redan de gamla grekerna hade ju också ”ljudböcker”! — kulturell form anbelangar har jag tillsvidare inget att tillägga.

Illustrasjonane: Andy Maguire: Numbers of France. Tre utsnitt. CC BY. 2.0.

3 kommentarer to “Om ljudboken”

  1. Gode tankar frå Finskebukta. Underteikna har i tre tiår vore storbrukar av lydbøker, mest i kombinasjon med fotgjengeri. Men etter at det først blei slutt på minikassettane på biblioteket, så CD-ane og så Digi-korta, er det Storytel-appen som gjeld (burde vore Fabel, men utvalet er for dårleg; det er dårleg nok på Storytel, men det hjelper at det finst svensk stoff der, mykje meir enn norsk).
    Ja, faglitteratur er ei stor utfordring. Lydbokprodusentane må snart forstå at å pøse dei ut som dei gjer med krim-seriar, det held ikkje. Eitt døme: Atle Næss: «Nidarosdomen : en biografi om Norges nasjonalmonument og menneskene som bygde det» blir ikkje heeeilt det same på lydbok som det illustrerte praktverket på 320 sider. https://bokelskere.no/bok/nidarosdomen-en-biografi-om-norges-nasjonalmonument-og-menneskene-som-bygde-det/303070/

  2. Det gäller tyvärr också för MTM post 2019. Nu producerar de endast underhållningslitteratur.

    Riktlinjer för urval på kulturanslaget

    2019-05-15

    Liksom övriga offentligt finansierade bibliotek i Sverige styrs MTM av Bibliotekslagen (2013:801). Prioriterade grupper för biblioteken är personer med funktionsnedsättning, barn och ungdomar samt de nationella minoriteterna och personer med annat modersmål än svenska. MTM ska också enligt sin myndighetsförordning (2010:796) integrera ett jämställdhets- mångfalds- samt barnperspektiv i sin verksamhet.

    I urvalet av böcker utgår MTM ifrån följande kriterier:

    Popularitet – boken bedöms av myndigheten vara intressant för en bred grupp av läsare eller är önskad av flera användare av MTM:s produkter och tjänster

    Aktualitet – bokens författare eller ämnet bedöms av myndigheten vara aktuellt

    Bredd – boken bedöms av myndigheten behandla ett ämne som saknas eller är bristfälligt representerat i samlingen

    Dialogen med användarna är viktig för MTM och MTM ser låntagarnas inläsnings- och punktskriftsförslag som ett sätt att berika samlingen av tillgängliga medier. Därför beaktas varje inläsningsförslag. MTM får dock in många fler förslag än det finns resurser att producera, vilket innebär att MTM inte kan producera alla förslag som kommer in.
    Följande är alltid grund för avslag:

    Den tryckta boken går inte att få tag i och kan därmed inte produceras

    Boken består i stort sett enbart av bilder och därmed inte kan anpassas på ett tillfredsställande sätt

    Boken är av privat karaktär eller är av lokalt intresse

    Det finns många böcker i samma ämne i samlingen redan

    Titlar äldre än ett år och som finns på färre än tio övriga bibliotek avslås generellt

    MTM avgör utformningen av tillgängliga medier, dock innehåller barn- och ungdomsböcker alltid text- och bildförlaga.
    MTM:s Generaldirektör har det yttersta ansvaret för vilka böcker som erbjuds i Legimus.

    • Takk for interessant, men trist, kommentar. MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) er vel omtrent det same som NLB i Noreg (lyd- og blindeskriftbiblioteket): https://www.mtm.se.
      Denne Wikipedia-artikkelen gjer god greie for ordningane i dei nordiske landa med fleire: https://sv.wikipedia.org/wiki/Talbok.
      Då underteikna for 8-12 år sidan var ein del med dette å gjere som journalist, hadde dåverande TPB i Sverige i lang tid vore eit førebilete for blant anna Noreg ved at dei hadde hatt ganske stor produksjon av «talböcker» på spoleband, og som også blei utlånte i mange lokale folkebibliotek, men berre til folk med dokumenterte behov. Om eg ikkje hugser feil?

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s

%d bloggere like this: