En fundering kring debatten mellan Mosfjell och Egeland
Av Mikael Böök
Bibliotekens ändamål är många fastän ofta sinsemellan motstridiga. Men det är uppenbarligen just därför som biblioteket är oundgängligt: olika människor och grupper behöver bibliotek av så många olika skäl, idag och antagligen ännu mer i framtiden … Därför har Lars Egeland säkert rätt i att bibliotek er framtidas institusjoner, som rubriken på hans inlägg på Liberaleren.no lyder medan Bent Johan Mosfjell, redaktören för den ifrågavarande webbplatsen, uppenbarligen tar miste när han menar att Biblioteker er ikke lenger nødvendig.
Mosfjell utgår ifrån föreställningen att biblioteken, varmed han avser folkbibliotek, framför allt behövs för att låta människorna låna böcker så att de slipper köpa dem. Han ser med andra ord biblioteken som ett slags allmosa, som regeringen inte längre behöver ge åt folket därför att folket numera har råd att köpa den litteratur som kan behövas till hemmens bokhyllor eller läsplattor. Egeland parerar utan svårighet denna uppfattning genom att peka på biblioteken som en kunskapsinstitition, lika nödvändig för gemene man och demokratin som för specialister på olika kunskapsområden; vidare påminner han Mosfjell om, att biblioteksinstitutionen bör uppfattas som en helhet, vari förutom folkbiblioteken även univetsitets- och nationalbiblioteken ingår.
Jag undrar ändå om inte Egeland gör det väl lätt för sig i sin kritik.
Vad ligger bakom dessa återkommande angrepp på biblioteken och särskilt då på deras låneverksamhet och gratisprincip? …
… Beror de på digitaliseringen och internetutvecklingen? Nej, angreppen har ju åtföljt allmänhetens lånebibliotek under hela dess blomstringsperiod. Man behöver bara tänka på den långa kulturpolitiska diskussionen om författarnas och förläggarnas rätt till ersättning för bibibliotekslånen , som i Norden startade med en författarkonferens i Köpenhamn år 1919.
Biblioteksersättningarna (public lending right), som under de senaste decennierna har konsoliderats i WTO-avtal, EU-direktiv och nationell lagstiftning, har handlat om att upprätta en “balans” mellan författare, förläggare och bibliotek.
Denna “balans” uttrycker i sin tur ett styrkeförhållande i kampen om den så kallade intellektuella egendomen (intellectual property).
Jag konstaterar att varken Mosfjell eller Egeland ifrågasätter privatägandet av s.k. intellektuell egendom — tydligen anser båda att den nuvarande immaterialrätten bör tas för given — hur flyktig och ohållbar denna än må te sig (motsätter sig inte t.ex. rörelsen för open access och mot vaccinpatent den “intellektuella egendomen”?)
Egeland skriver visserligen att en høy markedspris på kunnskap vil føre til underforbruk och att idén med vårt allmänna undervisingsystem och bibliotekssystemet förutsätter att de offentligt finansierade forskningsresultaten delas och görs tillgängliga för alla. Men å andra sidan tycker Egeland att “det er viktig at bibliotekene også får tilgang til å låne ut e-bøker og lydbøker og ikke blir sittende med den gamle teknologien som forlagene ikke lenger tjener penger på” — som om inte idén om att “låna” ut bokkopior i digitalformat vore ett paradexempel på bibliotekariernas gammalmodighet!
Vidare noterar jag att Mosfjell och Egeland inte heller finner piratismen värd ett omnämnande, trots dennas stora utbredning och betydelse i nutidens biblioteksvärld (se tidigare blogginlägg här.)
Digitaliseringen och internetutvecklingen har naturligtvis förändrat och fortsätter att förändra betingelserna för debatten om vem som kan och bör äga det vi läser, skriver och tror oss veta. Men inte bara det.
De senaste årens utveckling av artificiell intelligens ställer oss också inför frågan om vem läsaren, skribenten och den vetande kan och bör vara — människan eller en AI. (Här förtjänar Lars Egelands färska inlägg “Noen må holde orden på den økende datamengden” ett positivt omnämnande!)
Min bloggkollega Anders Ericson nämnde häromdagen en föregångare till Mosfjell nämligen Kristian Meisingsets debattinlägg i Aftenposten 17 oktober år 2012 med rubriken Bibliotekene står for fall . “Det blir stadig tydeligere hvor håpløst akterutseilte bibliotekene er i den digitale tidsalderen”, skrev Meisingset. Hans budskap var följande:
«Bibliotekene er en direkte konkurrent til private aktører som har mulighet og ressurser til å innovere og skape fremtidens leserløsninger».
Således skulle biblioteken inte längre vara någonting annat eller mer än en bromskloss för IT-utvecklingen. Och om det inte vore för bibliotekens sega fortlevnad så skulle privatföretag minsann kunna göra det som biblioteken gör och mycket bättre än de.
Så kunde kanske läget se ut ännu år 2012. Då tänkte många fortfarande, att den ovannämnda “balansen” mellan förläggare, författare/upphovsmän och bibliotek var kulturpolitikens eftersträvansvärda och realistiska mål. Förläggare och författare inbillade sig med andra ord att de hade tillräckliga resurser för att “innovere og skape fremtidens leserløsninger” om bara regeringen (vem annars?) dämpade “konkurrensen” från biblioteken. Och detta innoverande och skapande trodde de att skulle ske på hemmaplan, i hemlandet eller de nordiska länderna.
På motsvarande sätt trodde och hoppades bibliotekarierna att de (och regeringen) skulle vara starka nog att upprätthålla “balansen” mellan biblioteken och “de privata aktörerna”.
Hur underligt det än låter så tycks denna tro och detta hopp fortfarande sitta i idag, på 2020-talet — och på bägge håll, så att säga — trots att ett nytt kapitalistiskt stadium uppenbarligen har kastat den där traditionella “balansen” överända. Begreppet metodologisk nationalism, infört av sociologen Ulrich Beck redan på 1980-talet, förklarar kanske en del: våra nordiska länders regeringar och bibliotekarier föredrar ju att gå på i ullstrumporna med sina “nationella biblioteksstrategier”. IFLA, bibliotekarierna internationella paraplyorganisation, verkar för sin del föredra att gå i Bill och Melinda Gates stiftelsens ledband. (Mer om IFLAs foglighet i mitt tidigare blogginlägg här och här och här). Tja, vem orkar längre “konkurrera” med de “privata aktörerna” när dessa har reducerats till en liten grupp av globalistiska företag som Google, Amazon, Facebook, Apple, Microsoft (GAFAM) och några till. (If you can’t beat them , join them?)
För dessa Big Tech-företag, som bildar den nutida plattforms- eller övervakningskapitalismens primus motor fortsätter den privata äganderätten till data, information och kunskaper — “intellektuell egendom” — onekligen att vara grundläggande. Och för storföretagen inom den centraliserade förlags- och utgivarbranschen (inte minst de största akademiska förlagen såsom Elsevier, Riley, Springer m fl.), som även de i växande utsträckning ägs av eller är beroende av Big Tech-företagen för sin verksamhet, gäller detsamma.
Håller makten över biblioteken och själva biblioteksinstitutionen (“mänsklighetens minne”) att övergå till Big Tech? Har maktövertagandet redan skett? Är det fortfarande alltför utopiskt att tala om och hoppas på att biblioteket har eller ska få en egen makt, en biblioteksmakt? Jag satsar på att svara ja på den sista frågan och upprepar två aktuella villkor för en ökning av bibliotekets makt både på hemmaplan och ute i världen.
För det första, ifrågasätt den privata äganderätten till immateriella, digitala kopior, i grunden. Frågan är förstås om en radikal reform av vårt våra nuvarande begrepp om och regler för förvaltningen av den “intellektuella egendomen” är möjlig inom kapitalismens ramar. Kanske John Desmond Bernal hade rätt när han i sin essä After Twenty-Five Years (1964) skrev: “The scientific and computer age is necessarily a Socialist one”.
För det andra: bibliotekarierna och deras IFLA bör utöva press på alla länder som inte ännu har undertecknat och ratificerat FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. IFLA borde vara partnerorganisation till internationella kampanjen för kärnvapnens avskaffande ( ICAN). Detta gäller inte minst bibliotekarierna och deras föreningar i de nordiska länderna. Våra folk stöder, som opinionsundersökningarna så klart utvisar, kärnvapenförbudet, och en majoritet av alla biblioteksanvändare som läser, skriver och forskar torde också vara av den åsikten.
Global demokrati? Ja! Men då måste världens folk också ges open access till krigshemligheterna.
Leave a Reply