Måste biblioteken foga sig i kärnvapenstaternas diktat?

Skjermbilde 2020-07-22 23.40.29Av Mikael Böök

För ett par dagar sedan ramlade ett medlemsbrev från bibiotekariernas världsorganisation IFLA ned i min epostlåda. I brevet ville IFLA påminna om förberedelserna inför organisationens generalförsamling som ska mötas nästa gång i den Haag den 5 november. Samtidigt meddelades att tidsfristen för att lämna in förslag till mötesagendan har förlängts till 3 augusti (kanske pga av pandemin?)

Först kändes brevets innehåll en aning avlägset såhär mitt i den hetaste sommar- och semesterveckan. Men efter ett morgondopp i Finska Viken och en extra kopp kaffe förstod jag att här erbjuds ett tillfälle . . . att försöka göra någonting viktigt. Eller kanske försöka på nytt, det kan väl inte vara första gången som någon lägger ett resolutionsförslag i den här stilen inför IFLAs generalförsamling? :

During the latter half of the 2010s, the world has became more aware of the humanitarian and environmental consequences of potential nuclear wars. This growing consciousness is not least due to the International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN), which received the 2017 Nobel Peace Prize «for its work to draw attention to the catastrophic humanitarian consequences of any use of nuclear weapons and for its ground-breaking efforts to achieve a treaty-based prohibition of such weapons.»

Yet in the same period tensions between the great powers have only increased while nearly all previous attempts at arms control and nuclear disarmament through negotiations and international treaties seem to have utterly failed. In this unsecure and dangerous situation the International Federation of Library Associations and Institutions (IFLA) has decided to join the partners of the ICAN and to express its wholehearted support for the United Nations Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW). Like the other partners of ICAN, such as the Mayors for Peace (established by the Mayor of Hiroshima in 1982), IFLA wishes to contribute to the international consciousness-raising process that may be our only hope for the future.

Let us strengthen the defense of the peoples of this world, and guard their common memory, the libraries, against annihilation!

… en överväldigande majoritet av människorna som bor i våra länder vill att förbudet träder i kraft och genomförs.

När jag väl hade knackat in ovanstående i min laptop skickade jag iväg mitt utkast till IFLAs epostlista för LibPub dvs «Library Publishing» där jag är med och där jag vet att flera av de andra som är med inte kommer att bli alltför förvånade. (Tidigare i år, närmare bestämt på IFLAs LibPub-möte i Oslo i mars, har jag nämligen redan presenterat min övertygelse om att IFLA bör delta i strävandena att, genom FN, etablera ett globalt förbud mot kärnvapen, se ovan här i bloggen.)

Trots att FN-avtalet om ett kärnvapenförbud numera ytterst sällan förekommer i massmedia stöder världens folk otvivelaktigt detta avtal, därom vittnar också de opinionsmätningar som har gjorts. Kärnvapenstaternas regeringar motsätter sig förstås TPNW men en stor majoritet av världens regeringar godkände faktiskt avtalet i FN:s generalförsamling juli 2017 och fram till juli 2020 har 81 länder även undertecknat det. Dessutom har 40 länder också ratificerat avtalet. När 50 länder väl har ratificerat TPNW så träder avtalet i kraft och blir internationell lag. (Fakta om TPNW, regeringarnas poitioner, andra organisationer som samarbetar med ICAN, mm., finns på ICANs webbsajt.)

Officiellt stöder inget av de nordiska länderna FN-avtalet om ett kärnvapenförbud trots att en överväldigande majoritet av människorna som bor i våra länder vill att förbudet träder i kraft och genomförs. Våra regeringars argument kan sammanfattas i påståendet att kärnvapenstrategi och -nedrustning är väldigt komplicerade frågor, som bara en handfull militära specialister och gråa eminenser har förutsättningar att avgöra. Inget av de stora politiska partierna «lyfter frågan» och i de politiska valen är kärnvapenfrågorna följaktligen tabubelagda.

Men måste bibliotekarierna och biblioteken foga sig i den officiella så kallade försvars- och säkerhetspolitiken, läs: i kärnvapenstaternas diktat? Det är på tiden att biblioteket, människosläktets gemensamma institution, framhåller den läsande och tänkande världspublikens autonomi i förhållande till kärnvapenstaterna. Kunde de inte i stället utgå ifrån begreppet mänsklig säkerhet (human security) och inrikta sig på att gemensamt försvara biblioteken, mänsklighetens enda tillförlitliga minne?

Nu väntar jag på gensvar. Och på hjälp. Det måste säkert mer till än en enskild medlem i IFLA för att få upp saken på generalförsamlingens mötesagenda.

 – – – – –

Sommarmorgon vid Finska Viken

Skjermbilde 2020-07-23 12.19.40

3 Responses to “Måste biblioteken foga sig i kärnvapenstaternas diktat?”

  1. Tack! Kan du ännu lägga till ett i i rubriken så att Måste biblioteken foga sig kärnvapenstaternas diktat? blir Måste biblioteken foga sig i kärnvapenstaternas diktat? Mika

Trackbacks

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s

%d bloggere like this: