Biblioteket som utgivare i hela den vida världen

Klikk og kikk

Vi skriv 24. oktober, FN-dagen, og vi skal vere dagsaktuelle:

Med-bloggar Mikael Böök engasjerer seg i biblioteket som utgjevar, blant anna i IFLAs spesialgruppe på feltet. Gruppa legg størst vekt på UH- og forskingsbibliotek som publiserer akademisk litteratur, sjølv om ho også har vore innom folkebiblioteka. Mikael kommenterer nedanfor eit nyleg webinar i regi av spesialgruppa, men spør seg kvifor ikkje IFLAs eigen omfattande advocacy, særleg når det gjeld FNs berekraftsmål, reknast som publisering? Og kvifor publiserer ikkje bibliotekarane støtta si for FN-avtalen for eitt forbod mot kjernevåpen?:

>> Stop press: ICAN Norge annonserte (25.10. kl 00.43 på NRK.no) at «Honduras ratifiserte FNs atomvåpenforbud. Med disse ratifikasjonene har 50 stater ratifisert forbudet og om 90 dager trer avtalen i kraft». 

I somras anslöt jag mig till bibliotekariernas internationella paraplyorganisation IFLA. En kan alltså bli personmedlem där ifall en anser sig ha råd med den årliga medlemsavgiften (77 euro).

Som bakgrund till mitt IFLA-medlemskap kan jag berätta att jag för ett par år sedan beslöt att delta i IFLAs relativt nya specialgrupp (SIG) om library publishing (LibPub) — biblioteket som utgivare (tidigare blogginlägg om detta finns här och här och här).

LibPub-gruppen höll för några dagar sedan (16. oktober) ett webinarium, som jag missade. Men nu har jag tittat och lyssnat på den drygt två timmar långa inspelningen av evenemanget via Youtube. Webinariet var, så vitt jag begriper, ett försök att dra in bibliotekarier från en större del av världen än den nordamerikanska och västeuropeiska i LibPub-gruppen. Sålunda hade föredrag inbegärts från bl a Filippinerna, Ryssland, Nigeria och Turkiet… Jfr Webinariets program.

Den som inte hinner ta del av hela webinariet kan gå direkt till James «Jim» O’Donnells eleganta, sammanfattande slutkommentar som börjar vid 1:59.

Library publishing ges vanligen en tämligen snäv definition: …

det handlar uttryckligen främst om utgivning av lärd (scholarly) eller med andra ord akademisk och vetenskaplig litteratur och särskilt av vetenskapliga tidskrifter. Detta är också utgångspunkten för IFLAs LibPub-grupp. Samtidigt finns där en medvetenhet om att biblioteken, inklusive folkbiblioteken egentligen alltid har sysslat med olika former av publicering eller, annorlunda uttryckt, att biblioteket är en utgivare med många ansikten.

Således berättade den turkiska webinariedeltagaren om ett forskningsprojekt, som drivs av ett stadsbibliotek i staden Bursa och som har resulterat i en lång rad historiska, sociologiska, geografiska osv. böcker om staden Bursa.

För den ryska webinariedeltagaren var library publishing i stället närmast en fråga om hur biblioteken i Ryssland underbygger och främjar sin egen verksamhet genom utgivning av böcker och tidskrifter om t ex bibliotekshistoria och biblioteksvetenskap och genom det som i IFLA-sammanhang brukar kallas library advocacy.

Vad den ryska deltagaren berättade är väl någonting som alla bibliotek i alla länder gör, om än inte allestädes lika organiserat och seriöst som i Ryssland.

Om vi nu inte hade coronatider så hade jag kanske deltagit i en «fysisk» konferens och på det sättet säkert fått mer ut av evenemanget än av webinariefilmen, ur vilken jag ovan har relaterat några brottstycken. Men också filmen var givande. Genom den leddes jag in på ett för mig nytt tankespår.

Snip frå webinar-innslaget frå tyskiske folkebibliotek

I dessa dagar försöker jag nämligen bilda mig en uppfattning om FNs Agenda 2030, vilken som bekant handlar om en hållbar utveckling. Och då slås jag av hur mycket Agenda 2030 för IFLA är en fråga, inte bara om att propagera för FN:s utvecklingsmål, utan också för biblioteken som sådana: regeringarna, kommunerna och skattebetalarna måste enligt IFLA begripa, att de bör garantera, utvidga och finansiera bibliotekens verksamhet därför att denna bidrar till att förverkliga FN-målen (jfr IFLAs webbsida Libraries, Development and the United Nations 2030 Agenda).

Det tror jag också att biblioteken på många sätt gör. Åtminstone tror jag biblioteken på olika positiva sätt bidrar till såväl industriländernas som utvecklingsländernas vidare utveckling. Hur hållbar denna utveckling sedan är kan och bör förstås diskuteras.

Men, frågar jag, är inte också library advocacy en form av library publishing? Svaret är otvivelaktigt ja. Biblioteket måste tala för sin egen sak och gör det också gärna. Då kan biblioteket inte heller låta bli att publicera sig.

IFLA publicerar också energiskt sitt och därmed bibliotekens och bibliotekariernas engagemang i FN:s utvecklingsagenda: man riktar deklarationer till FNs medlemsstater, man trycker posters att hängas upp på väggarna i världens bibliotek, man redigerar broschyrer, man beställer expertutredningar och publicerar rapporter.

IFLA uppfattar sig också som en av många stakeholders i FN-samarbetet kring sustainable development goals, SDGs, och skickar därför ut egna representanter till Agenda 2030-relaterade möten och konferenser. Publiceringen kombineras alltså med direkt påverkan och politisk praktik.

Kärnan i IFLAs budskap till världens länder och folk är begreppet tillgång (access) till information som ett nödvändigt villkor för en hållbar utveckling. Bibliotekets roll i utveckligen är att säkra och förbättra tillgången till information. Om jag läst IFLAs egen information rätt så låg det också en hel del möda från den egna organisationens sida bakom det faktum att «tillgången till information» upptogs som ett eget delmål — nummer 16.10 — i FN:s generalförsamlings resolution om de 17 målen för en hållbar utveckling 25 september 2015.

IFLA:s LibPub-grupp tonar emellertid ned betydelsen av detta slags publicering och praktik, som riktar sig mot ländernas och folkens offentlighet. I stället fokuserar gruppen, enligt min mening alltför ensidigt, på bibliotekets växande roll i utgivningen av lärda publikationer riktade till det akademiska och vetenskapliga samfundet. 

I all publiceringsverksamhet, inklusive den vetenskapliga, ingår element av ett «framhållande» (hävdande, förkunnande, promoverande, bekännande) av självet eller den egna gruppen, institutionen, universitetet, partiet, religiösa samfundet, fosterlandet, osv. Vad än publiceringen syftar till — rättfärdiggörelse eller ekonomisk vinning, att varna för faror eller att leda bort uppmärksamheten från dem, kort sagt att främja det allmänna bästa eller att se till det själviska partsintresset — så kan den aldrig vara en rent objektiv eller neutral verksamhet. Omvänt är publicering alltid en etisk-politisk verksamhet, oberoende av hur esoterisk den tycks vara eller om den gömmer sig i akademiska elfenbenstorn, högt över alla misstankar om själviska, partiska eller andra problematiska motiv, eller om den vanemässigt upplevs som mer eller mindre harmlös nyhetsförmedling eller underhållning.

* * *

Varför tvekar en organisation som resolut stöder FN:s agenda 2030 att engagera sig för FN-avtalet om ett förbud mot kärnvapen?

IFLA publicerar gärna sitt bidrag till en hållbar utveckling. Och Förenta Nationernas gemensamma utvecklingsagenda för år 2030 är otvivelaktigt värd bibliotekariernas bidrag.

Klikk og kikk

Men är en hållbar utveckling förenlig med det permanenta hotet från kärnvapensystemen på marken, i luften, i världshaven och i rymden? Hur går det enorma resursslöseri, som upprätthållandet och den pågående vidare utvecklingen (!) av dessa system innebär, ihop med en hållbar ekonomisk och social utveckling? Kan klimatuppvärmningen stävjas utan en nedmontering av det nukleära upprustningssmaskineriet?

Jag vägrar tro att världens bibliotekarier vill hålla kvar kärnvapnen. Bibiblioteket finns faktiskt till för att bevara någonting men inte är det kärnvapnen utan snarare «mänsklighetens enda pålitliga minne» (Schopenhauer). 

Biblioteket finns också till för att förändra världen genom att upphäva olika icke önskvärda tillstånd, däribland okunskapen. Varför då inte även kärnvapenhotet? Varför tvekar bibliotekssamfundet att ta ställning i kärnvapenfrågan? Eller, som jag redan tidigare har frågat i den här bloggen: föredrar bibliotekarierna att foga sig i kärnvapenstaternas diktat?

IFLA borde publicera bibliotekariernas tillsvidare outtryckta (opublicerade!) önskan att bli av med kärnvapnen. Detta vore utmärkt effektiv och ekonomiskt föga betungande library advocacy och en åtgärd som ytterligare skulle öka bibliotekens och bibliotekariernas anseende bland världens folk. Världens folk vill ju egentligen också bli av med kärnvapnen! 

Dagens goda nyhet är att Norsk Bibliotekforening har börjat åtgärda saken genom att stöda resolutionsförslaget till IFLAs generalförsamling som ska mötas i den Haag inkommande 5 november. Resolutionsförslaget går ut på att IFLA bör ansöka om partnerskap med Internationella kampanjen för kärnvapnens avskaffande, ICAN. Genom att ansluta sig till ICANs partners skulle IFLA i spetsen för världens bibliotekarier samtidigt markera sitt stöd för FN-avtalet Treaty On the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW), vilket beräknas träda ikraft ännu i höst eller i början av nästa år. 

Därefter kunde IFLA visa upp ännu en viktig sida av biblioteket som utgivare genom att trycka upp posters med påskriften THIS LIBRARY SUPPORTS THE TPNW att hängas upp i världens bibliotek och genom att ta fram en broschyr om nödvändigheten av att bli av mot kärnvapnen för att åstadkomma en hållbar utveckling.

Dagens dåliga nyhet är att resolutionsförslaget inte finns med på generalförsamlingens agenda, åtminstone inte i den version av agendan som IFLAs medlemmar nyligen fick sig tillsänd med eposten. Som en personmedlem i IFLA som lämnade in resolutionsförslaget kan jag dessutom tillägga att IFLAs sekretariat inte till dags dato har bekräftat att förslaget har kommit fram till dem.

Klikk og kikk

Avslutningsvis ville jag tillägga något om Library Publishing-trenden, alltså bibliotekets ökande roll i den akademiska och vetenskapliga utgivningen: scholarly publishing i all ära men nog skulle delar av den också förtjäna att synas närmare i sömmarna. ICAN länkar på sin hemsida till studien Schools of Mass Destruction, en undersökning av universitetens involvering i Förenta Staternas militärindustriella komplex. Enligt denna undersökning bidrar ett femtiotal universitet i USA till forskning och produktion av kärnvapen, ofta i hemlighet och i strid med sina egna ändamålsparagrafer. Kanske vore en utredning av universitetsbibliotekens roll i detta sammanhang också av nöden? 

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s

%d bloggere like this: