50 svenska bibliotekarier aktiverar sig i inrikespolitiken

Det händer inte varje dag att bibliotekarier går ut med krav om att landets regering bör ombildas. Men nu har femtio svenska bibliotekarier samlat sig kring åsikten att Tidö-koalitionen mellan Moderater, Sverigedemokrater och Kristdemokrater ska upphöra: Sverigedemokraterna ska ut! Nedan presenterar Mikael Böök några funderingar kring bibliotekariers och deras sammanslutningars politiska engagemang.

En journalist, sedermera avliden, kom för bortåt tjugofem år sedan på ett för mig nytt sammansatt ord nämligen ordet ‘biblioteksaktivist’. Med detta epitet begåvade han också undertecknad. Jag tog epitetet till mig och började till och med använda det på mitt visitkort särskilt i internationella sammanhang, till exempel i World Social Forum där det då fick heta ‘library activist’.

Att kalla sig biblioteksaktivist är ingen konst men att verkligen vara det är mycket knepigare, har jag sedermera tvingats inse. Sålunda uttryckte två biblioteksprofessorer för inte så länge sedan sitt missnöje över att endel bibliotekarier hade velat göra biblioteket till en «arena för aktivism» (om detta, se närmare här och tillåt mig i förbigående konstatera att det motsatsen till det som jag nyss sade om ordet biblioteksaktivist gäller för ordet biblioteksprofessor: lätt att verkligen vara det när man engång blivit utnämnd till professor vid högskolan i Borås; svårigheter uppstår däremot fort ifall man man skriver det på visitkortet utan att verkligen vara det.)

Varför denna fundering kring ordet ‘biblioteksaktivist’? Jo, impulsen väcktes av 50 svenska bibliotekariers politiska upprop, varom Magasin-K (ett organ för DIK, det svenska «fackförbundet för dig inom kultur, kommunikation & kreativ sektor») berättar i sitt senaste nummer. Uppropet är tillräckligt kort för att här citeras i sin helhet:

«Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har utökat sitt uppdrag genom att även arbeta för att stärka den psykologiska motståndskraften hos Sveriges invånare, vilket omfattar exempelvis propaganda och desinformation. Detta belyser kraften i dessa verktyg och understryker allvaret i det som Kalla faktas granskning påvisar.
Den demokratiska utvecklingen backar över hela världen och Sveriges framtid som en stark demokrati beror på vad vi gör här och nu. I denna tid har ni som politiker ett mycket stort ansvar.
Vi uppmanar er att ta tydlig ställning för en transparent och ansvarsfull politisk debatt och, i ljuset av det som framkommit, avsluta samarbetet med Sverigedemokraterna.
Sara Britta Jadelius,
Mia Persson Willén,
Alekzandra Kelahaara,
Maria Johansson.
Brevet är skickat till företrädare för regeringspartierna och undertecknat av ytterligare 46 bibliotekarier. «

Hos mig väcker de 50 bibliotekariernas intervention i Sveriges inrikespolitik som sådan en positiv genklang. Tiden är sannerligen inne för politiska diskussioner och ställningstaganden inom olika yrkesgrupper och mellan dessa och allmänheten. Och bibliotekarerna är i detta avseende ett särskilt viktigt exempel på grund av biblioteksinstitutionens ställning som en av offentlighetens grundpelare. Detta förhållande tangerar också de 50 i sitt uttalande genom att referera till bibliotekariernas arbete för upplysning i motsats till «exempelvis propaganda och desinformation».

De 50 använder sig visserligen inte uttryckligen av ordet upplysning men jag tror att de liksom övriga moderna samhällsmedborgare utgår ifrån Immanuel Kants svar på frågan «Vad är upplysning?». Samtidigt vill jag påminna om den skiljelinje som Kant drar mellan att lyda (sin plikt) och att resonera. De 50 har resonerat i offentligheten och uppmanat sina yrkeskollegor att göra detsamma. Gott och väl!

Men jag hade väntat mig och väntar mig fortfarande mer av bibliotekarierna! För det första hade jag väntat mig att de hade genomskådat det regeringsorgan, som heter «Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)» . De 50 kritiserar ju sitt lands regering. Då borde de inte lydigt bygga sin kritik på vad regeringens myndighet anser om «proganda och desinformation».

Här törnar jag som försöker utreda hur de 50 har tänkt för övrigt mot ett praktiskt hinder av ganska egendomligt slag. De 50 motiverar ju sitt upprop med vad de undersökande journalisterna i SVT4:s program «Kalla fakta» har kommit fram till. Därför vill jag naturligvis bilda mig en uppfattning om innehållet i den ifrågavarande TV-dokumentären. Det visar sig då att jag för att titta på programmet «måste vara folkbokförd i Sverige», vilket jag inte är. Jag är inte ens en invandrare som väntar på att bli folkbokförd i Sverige utan helt enkelt en utlänning, visserligen med svenska som modersmål och studentexamen från Svenska normallyceum i Helsingfors, men en utlänning icke desto mindre. Detta påminner om vad som händer när jag vill läsa en vetenskaplig artikel på nätet och uppmanas att uppge användarnamn och lösenord från min vetenskapliga institution — alternativt betala 35 dollar för tillgång till artikeln. I bägge fallen — medias «kalla fakta» och vetenskap — är problemet ett och detsamma nämligen COPYRIGHT!

Dock har även jag, liksom journalisterna på SVT4 lärt mig att gå undercover som det heter på fackspråk. Jag behöver alltså starta min egen VPN-kanal så att det ser ut som om jag loggar in på SVT4 från en server någonstans i Sverige. Då slåpps jag in och kan titta på «kalla fakta» på samma sätt som jag kan skaffa mig möjlighet att läsa den vetenskapliga forskningens resultat via de stora skuggbiblioteken på internet. (Ang skuggbiblioteken, läs mer här.)

Det ifrågavarande programmet («Undercover i trollfabriken«) är mycket skickligt gjort och övertygar mig om att Sverigedemokraterna faktiskt opererar vad som menas med «en trollfabrik», dvs en avdelning med avlönad personal som systematiskt utnyttjar så kallade sociala mediers (Facebook, X, Youtube mm.) möjligheter att blåsa upp och sprida politisk agitation och propaganda. Vidare håller jag med om att mycket av det som «trollfabriken» spyr ut är undermåligt, falskt och missvisande.

Framme vid denna punkt i min fundering om bibliotariernas aktivism eller helt enkelt politik vill jag nu ta upp den ofrånkomliga frågan om prioritering, som jag ska illustrera med ett citat ur den svenska kvällspressen:

«Hon är 24 år gammal och kommer precis från en tenta. Emma blev engagerad i klimatfrågan och är aktiv i Extinction Rebellion, ett engagemang som kommer ur en kärlek till allt levande, säger hon. Engagemanget för Palestina kallar hon en mognadsprocess, att hon insett att alla de här frågorna hör samman.
– Det går liksom inte att lösa klimatkrisen utan att hantera fascismen, imperialismen och rasismen som finns.»

Där har vi det i ett nötskal. Emma har nämligen rätt i att «alla de här frågorna hör samman». Men för bibliotekarierna som yrkesgrupp (liksom för alla andra) ställer sig den överordnade frågan: vilken eller vilka frågor ska vi prioritera?

De 50 bibliotekarierna har i sitt upprop prioriterat en svensk partipolitisk fråga. Men jag undrar: när ska bibliotekarierna. som en stor och viktig och internationell yrkesgrupp och deras internationella sammanslutning (IFLA) äntligen börja arbeta på riktigt för världsfreden, miljön (inklusive klimatet) och upplysningen? Samarbeta internationellt! Kräv att det blir slut på den nukleära upprustningen, mördandet av palestinierna och inhängnandet av den vetenskapliga kunskapen bakom copyrightmurar!

Mikael Böök