Bibliotekarisk sjølvironi?
Som kvart svensk forsøker vi å overtyde oss sjølv om at påstandane til Knausgård med fleire er overdrivne når dei skriv om den «einøygde» svenske kultureliten, om den svenske angsten for alt som ikkje er «politisk korrekt» og for å krenke ein eller annan.
Men på det svenske forumet Biblist toppa det seg fredag med eit forslag om å starte ein bokvalsdebatt frå ein bibliotekar som personleg er «emot att köpa in böcker som är ovetenskapliga». Utgangspunktet var eit innlegg om at bibliotekarar bør setje seg inn i kritikken mot ei kontroversiell bok som i vitskapelege vendingar hevdar det er nær samanheng mellom matvanar og psykisk helse. Og som er kjøpt inn av såpass mange som 129 bibliotek.
Medbloggaren vår, Mikael Böök, åtvarar sterkt mot denne haldninga i eit svar. Han vedgår at til dømes Daniel Ellsbergs bøker og lekkasjar om USAs atomvåpenprogram osv. ikkje er vitskapelege i streng forstand. Til dømes den nyaste boka, «The Doomsday Machine», er «en bekännelsebok! Är den då ovetenskaplig? Ja, varje bekännelsebok måste i någon mån vara det.»
Men biblioteka må ha desse bøkene. Berre åtte svenske bibliotek har denne, skriv han. I Noreg berre eitt (?).
Les Böök sitt innlegg:
Ellsberg och bibliotekariernas uppgift
Bibliotekarien Kristina Apelqvist pläderade på de svenska bibliotekariernas epostlista BIBLIST för «en allmän debatt inom folkbiblioteksvärlden om vilken sorts «faktaböcker» vi ska köpa in». Det skriver jag under på, även om jag inte kan hålla med henne om att folkbiblioteken enbart borde tillhandahålla skönlitteratur och vetenskaplig (eller åtminstone icke-ovetenskaplig) litteratur.
Låt mig illustrera min avvikande åsikt genom att presentera en bok, som vad jag kan se inte ännu står att få i en svensk översättning. På svenska skulle den kunna heta «Domedagsmaskinen. Bekännelser av en som var med och planerade kärnvapenkriget» (The Doomsday Machine. Confessions of a Nuclear War Planner).
Denna bok har blivit omtalad och recenserad i flera svenska tidningar och andra medier; senast uppträdde dess författare, «den intensive 87-årige Daniel Ellsberg» i TV-programmet Skavlan, som kan ses via https://youtu.be/Kz3SmFUHbJ0 ; se också t ex Maria Schottenius krönika «Det är inte klimatet som kommer att göra slut på oss, det är kärnvapnen» i DN 13.2.2019.
Men enligt katalogerna i Libris förefaller denna bok ha blivit inköpt till futtiga 8 bibliotek, varav 3 (Nyköpings stadsbibliotek; Stadsbiblioteket i Göteborg, som har två utgåvor; Stifts- och landsbiblioteket i Skara) räknas som folkbibliotek. (Klart att varje universitetsbibliotek också borde ha den, och inte bara 4.)
För länge sedan läste jag om den franske poeten Paul Éluards reaktion på Hiroshima och Nagasaki. Han skrev omedelbart efter atombombningen en dikt, som var ett enda stort Nej. Men dikten kom aldrig ut i tryck. «Il ne faut pas décourager les gens» (man får inte göra människorna modfällda), sägs hans hustru senare ha berättat. Är det kanske så bibliotekarierna tänker?
Efter studier i nationalekonomi och beslutsteori blev Daniel Ellsberg på slutet av 1950-talet anställd vid Research ANd Development (RAND) Corporation, det amerikanska bombflygets egen tankesmedja för krigsplanering. I motsats till Éluard behövde den unge Ellsberg, som under slutet av 1940-talet (enl. egen utsago) anslöt sig «de kalla krigarna», inte kväva någon protestdikt.
Men efter ett tiotal år (inklusive ett par års tjänstgöring i Vietnam) upptäckte han, att han inte längre klarade av att fortsätta vid RAND. Då reagerade han också med desto större eftertryck genom att läcka en topphemlig studie om USAs krigföring i Vietnam till pressen. (Ellsberg hade – fram till slutet av 1960-talet – en mycket hög typ av clearing, dvs rätt att ta del av hemligstämplad information.) År 1971 publicerade The New York Times studien som en bok med titeln «The Pentagon Papers». Så kom många av USA-regeringens lögner om Vietnamkriget att avslöjas, vilket bidrog till dess slut, och i den vevan blev Ellsberg världsberömd. (Huruvida yngre generationer har hört hans namn är en annan fråga.)
Pentagonpapperen var nära att kosta Ellsberg ett livstida fängelsestraff. Att åtalen lades ned berodde sannolikt på att president Nixon tog till lagstridiga metoder för att tysta ned den spionageåtalade mannen, vilket försvarsadvokaterna förstod att utnyttja. (s.8). År 1973, efter två års osäker existens under åtal, blev han frigiven.
Ett par år innan Ellsberg trädde fram som en visselblåsare separerade han sina kopior av dokument om kärnvapenstrategin, som han hade samlat vid RAND, från Vietnam-materialet, och bad sin bror Harry att hålla dem i förvar hemma hos sig. Vid lämpligt tillfälle skulle resväskan med dokumenten åter tas fram, öppnas, och bli en ny informationsläcka.
Historien om hur brodern, när det började osa hett om Daniel, måste gömma och åter gömma denna dokumentsamling ska inte berättas här. Följden blev emellertid, att den kom bort och försvann, något som föga förvånande har fortsatt att gräma «Domedagsmaskinens» författare ända fram till idag. Vid sidan av frågan: Hur kunde jag jobba med planering av atomkrig vid RAND?, plågas Ellsberg alltjämt av frågan: Varför lät jag inte världen veta vad jag visste redan då?
I bokens första del, kallad «Bomben och jag», berättar Ellsberg om vad han fick veta under sina år vid RAND. Att rätten att fälla atombomber hade delegerats långt ner i de militära herarkierna och det inte, som överallt gjordes (och fortfarande görs) gällande, endast var USAs president som fick trycka på knappen. Att i USA:s krigsplan SIOP-62 minst en kärnstridsspets var reserverad för angrepp mot varje stad med över 25.000 invånare i Sovjetunionen och Kina (s.99). Att ca 275 miljoner människor omedelbart skulle brinna upp ifall dessa stridsspetsar avfyrades eller fälldes mot sina mål, varefter ytterligare ca 325 miljoner människor i Sovjet och Kina skulle dö av strålningsskador inom det följande halvåret. I Sovjets östeuropeiska satellitstater skulle därtill ca 100 miljoner människor drabbas och dö av strålningen. Också i närbelägna neutrala länder – Ellsberg nämner Sverige, Finland, Österrike och Afghanistan – och i Japan och Pakistan, skulle antalet dödsfall uppgå till ca 100 miljoner. Under normala vindförhållanden skulle finnarna så gott som utrotas av kärnexplosioner nära havsytan mot sovjetiska ubåtar. Detta alltså utan att en enda amerikansk kärnstridsspets hade träffat dessa länders territorier. Även i Västeuropas USA-allierade länder skulle kanske – beroende på väder och vind – ca 100 miljoner invånare stryka med på grund av strålningen från kärnexplosioner på Sovjetunionens östeuropeiska allierades territorier. I jämförelse med dessa groteska dödssiffror ter sig alla tidigare massakrer och folkmord som blott små, trevande försök i samma riktning. De fick också Ellsbergs tvivelsmål beträffande det egna karriärvalet att öka.
Såvitt han vet, skriver Ellsberg, är planen fortfarande i kraft.
Fast Sovjetunionen är ett land som inte längre är. Och trots den nutida vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle förorsaka en nukleär vinter under vilken största delen av människoskläktet och jordens övriga levande varelser skulle dö i svält. Det rätta ordet, myntat av filosofen John Somerville i en artikel 1982, är omnicid, allas död (jfr suicid, självmord). Forskare, som har satt sig in i de sannolika följderna av ett kärnvapenkrig (Ellsberg citerar bl a Alan Robock och Brian Toon) anser, att redan ett så kallat begränsat sådant mellan t ex Indien och Pakistan skulle förorsaka en nukleär vinter och därmed en massvält och således ta livet av uppemot 2 miljarder människor i regionen inklusive i Kina.
Ovan skrev jag «den nutida vetskapen», men hade väl hellre bort skriva «den nutida ovetskapen». Eller vägran att veta, att vara medveten om. (Ernst Schumacher, han med boken «Litet är vackert», använde uttrycket refusal of consciousness.)
Bokens andra hälft, kallad «Vägen till domedagen», innehåller en historisk analys. Det som Ellsberg där analyserar är egentligen just hur denna vår vägran av vara medvetna om våra planer har uppstått och utvecklats. De första två kapitlen heter «Att bomba städer» respektive «Att bränna städer». Den som har läst Kurt Vonneguts «Slakthus 5» eller Sven Lindqvists «Nu dog du. Bombernas århundrade» vet vad det är fråga om här: om krigföring mot kvinnor och barn, mot civilbefolkningar; om eldstormarna i Hamburg och Dresden, som åstadkoms med bombmattor mot arbetarkvarter. Kort sagt, om krigets förvandling till massmord redan före Hiroshima och Nagasaki, så att man sedan kunde uppfatta de första atombomberna som en lysande seger för vetenskapen och civilisationen, fast de innebar ett stort nederlag, och därefter hurtigt gå vidare mot ännu större segrar med hjälp av vätebomber.
Det nya är Ellsbergs insiderperspektiv och närgående granskning av den nukleära strategins utveckling fram till idag. Boken fortsätter med kapitlet «Att döda en nation» – om hur de groteska dödssiffror jag ovan har radat upp kunde ingå i medvetandet men ändå inte finnas där, inte ens presidenten eller försvarsministern gavs eller ges full vetskap om dem.
Daniel Ellsberg:
«Det som typiskt nog saknas – förbigås – i diskussionen om och analysen av den tidigare eller nuvarande kärnvapenpolitiken är erkännandet, att det man diskuterar är svindelframkallande vansinnigt och omoraliskt: i sin nära nog okalkylerbara och ofattbara förstörelselusta och avsiktliga mordlystenhet, i sin brist på balans mellan den riskerade och planerade ödeläggelsen och de uttalade eller obekräftade målen, de hemlighållna ändamålens ogenomförbarhet (att begränsa skadorna på Förenta Staterna och dess allierade, «seger» i ett kärnvapenkrig, som utkämpas av två sidor), dess brottslighet (till en grad som spränger alla vanliga föreställningar om lag, rätt och brott), avsaknaden av vishet och medkänsla, syndfullheten och ondskan.» (s. 348, övers MB)
Vad kan vi göra?
Ellsberg avslutar sin bok med ett litet program för oss i Västvärlden. Jag tar med de engelska begreppen och försöker översätta eller förklara:
a U.S. no-first-use policy. Att Förenta Staterna avstår från sin och NATOs doktrin om att i en krissituation vara beredd att på förhand utdela ett massivt första slag med kärnvapen mot Ryssland och/eller Kina;
probing investigative hearings on our war plans in the light of nuclear winter. Genomföra undersökande förhör om våra krigsplaner i ljuset av vad man vet om riskerna för nukleär vinter.
Eliminating our ICBMs. Eliminera våra interkontinentala ballistiska missiler.
Forgoing delusions of preemptive damage-limiting by our first-strike forces. Göra oss av med illusionerna om att skadorna på våra egna länder kan begränsas på förhand av våra förstaslagsstyrkor.
Giving up the profits, jobs and alliance hegemony based on maintaining that pretense. Ge upp de affärsvinster, de arbetsplatser och den hegemoni över Förenta Staternas allierade, som vilar på förstaslagsdoktrinens illusioner.
Otherwise dismantling the American Doomsday Machine. På andra ytterligare sätt montera ned domedagsmaskinen.
– – – – –
Strider boken mot vad som med väl utförda experiment och kollegial granskning anses vara vetenskap? Inte såvitt jag vet. Men är boken vetenskaplig? Knappast skulle väl någon använda just det ordet. «Domedagsmaskinen» är ju en bekännelsebok! Är den då ovetenskaplig? Ja, varje bekännelsebok måste i någon mån vara det.
Biblioteken och bibliotekarierna finns till för att bevara och förmedla mänsklighetens gemensamma minne. Går mänsklighetens gemensamma minne att bevara i händelse av ett kärnvapenkrig och nukleär vinter?
«We are part of an international movement», läser jag på Svensk biblioteksförenings hemsida. Och bra så. Det är ju så mycket mer än minnet om Sverige och svenskarna som står på spel.
Vad kan bibliotekarierna göra? Det finns faktiskt den hel del som bibliotekarierna kan göra. Köp in boken, till att börja med. Och läs den – den ingår i bibliotekariens utbildning (det där med mänsklighetens minne och att bevara det). Vi får återkomma.
Mikael Böök
PS: Følg bloggen via epost, saman med p.t. 753 andre: Gå til kolonna til høgre og skriv inn e-postadressa di.
Biblioteket tar saka #librarycase 