Biblioteket och bibliotekarierna hetsar inte till krig. Man kan kritisera bibliotekarierna , biblioteken, bibliotekariernas föreningar och deras internationella organisation IFLA för mycket, men på den här punkten är bibliotekarierna så mycket bättre än våra journalister och inte bara våra journalister utan också våra politiker.
av Mikael Böök
Säger bibliotekarien någonting speciellt och unikt när det blir krig? Är bibliotekarien kantänka annorlunda funtad än oss andra? Eller bor det en liten bibliotekarie i var och en av oss? Jägare och krigare är vi alla men är vi inte också samlare och vårdare?
I december 1936 reste den brittiske författaren Eric Arthur Blair, mer känd under psudonymen George Orwell, från sitt hemland till Spanien i avsikt att rekrytera sig som soldat på den republikanska sidan i det pågående inbördeskriget. På vägen gjorde han ett upphåll i Paris. Där dinerade han med den berömda upphovsmannen till romanen Kräftans vändkrets och novellen eller kortromanen Stilla dagar i Clichy. Mötet med författarkollegan Henry Miller gjorde ett starkt intryck på Orwell. Han återkom senare till det bland annat i sin uppsats om hur det vore att som profeten Jona leva inuti valfiskens buk (Inside the Whale). Detta var nämligen ungefär vad Henry Miller föreslog att George Orwell hellre skulle göra. Miller ansåg att Orwell var spritt språngande galen som tänkte ge sig ut i kriget. Och Orwell måste motvilligt ge honom rätt. “Fiskmagen är helt enkelt en livmoder som är tillräckligt stor för en vuxen. Där kryper du ihop i det mörka, mjuka och gosiga utrymmet, med tunnor av fostervatten mellan dig och verkligheten utanför. Här är det lätt att upprätthålla en attityd av total likgiltighet, oavsett vad som händer”, funderade Orwell senare i sin ovannämnda essä. Orwell funderade också mycket på den vanliga människan som enligt hans åsikt var anständig (‘decent’) och inte ville ställa till med krig. Men själv gav han sig som sagt ut i kriget.
Jag vill inte klandra Orwell för det. Tvärtom vill jag prisa honom för hans mod att gå på djupet med sina egna motsägelser.
Bibliotekarien är å sin sida, ja, redan å sitt yrkes vägnar, förutbestämd att motarbeta krig. Bibliotekarien är kort sagt en pacifist. Det här påståendet hade Erasmus (av Rotterdam) säkert hållit med om. Liksom även Tolstoj. Bibliotekarien behöver inte ens vara kristen som de två nyssnämnda …
… för att hellre stanna kvar i fiskbuken och fortsätta sitt samlande och ordnande av böckerna och allt det där som medierna fyller våra medvetanden med. Informationen! Till exempel vetskapen om att valen inte är en fisk utan ett däggdjur.
Annat är det med tidningar, radio, TV, webbplatser, bloggar och inlägg i sociala medier. Alla medier är för övrigt sociala. Men dessa sociala medier och deras yrkesgrupp, journalisterna, är krigshetsare och således medskyldiga till att krigen bryter ut. De hetsar våra medvetanden till krigshysteri, en kollektiv krigspsykos, där “vi” är Goda och “de” är Onda. En finsk journalist som heter Mauno Saari beskriver denna beklagliga egenskap hos medierna och journalistyrket. Häromdan publicerade han ett pacifistiskt — fast han använde inte det ordet; jag ska återkomma till det — inlägg under rubriken “Medierna, krigshetsarna” (Media, sodanlietsoja) som jag har översatt till svenska och kan länka till här.
Biblioteket och bibliotekarierna hetsar inte till krig. Man kan kritisera bibliotekarierna , biblioteken, bibliotekariernas föreningar och deras internationella organisation IFLA för mycket, men på den här punkten är bibliotekarierna så mycket bättre än våra journalister och inte bara våra journalister utan också våra politiker.
Visst finns det undantag. Mohandas Gandhi, till exempel, var ett undantag så politiker som han var. Den polska journalisten Ryszard Kapuściński, var ingen krigshetsare. Naturligtvis finns det bland våra journalister och politiker flera individer som skulle finna min svepande generalisering sårande. Jag hoppas det! Säkert har det också funnits några krigshetsande bibliotekarier liksom det har funnits läkare som avsiktligt har skadat sina patienter i stället för att försöka lindra deras plågor. Men flertalet bibliotekarier har hållit sig till sitt fredliga kall.
Ett kärt exempel är bibliotekarien George F Bowerman med sitt tal How Far Should the Library Aid the Peace Movement and Similar Propaganda? som han höll under amerikanska bibliotekarieföreningens rikskonferens i Berkeley, Kalifornien, år 1915 det vill säga under Första Världskriget. Tillåt mig att citera ett par avsnitt ur talet, först ur inledningen:
“Vi levde i en atmosfär av fred och god vilja och deltog i arbetet med att sprida upplysning, förenade med många starka band med våra yrkeskollegor i andra länder, och vi hade bedömt att världsandan stod i samklang med andan i vårt yrke och med den amerikanska andan, som är stark för universell fred, och vi hade trott att världen hade blivit tillräckligt civiliserad för att krig, eller att åtminstone ett stort kontinentalt krig, som involverade de mest utvecklade europeiska folken, inte längre skulle vara möjligt. Ännu i dag verkar det ofattbart att många av de europeiska biblioteken antingen är stängda eller har ont om folk eftersom bibliotekarierna tjänstgör med arméer på fältet där de slåss mot sina yrkeskollegor från andra nationer […] Ofattbart är det också att det stora biblioteket vid universitetet i Louvain har förstörts under detta tjugonde århundrade. Allt är så förbryllande att det nästan inte går att tro”.
Bowerman tvekade inte uppmana bibliotekarierna att hjälpa och understöda fredsrörelsen och “internationalismens advokater” som vill upprätta en internationell domstol och en väldsfederation för att avskaffa krigen. Men han avslutade med att påpeka hur svårt det kommer att vara att hålla ihop ett sådant förbund eller garantera att den internationella tribunalens domslut efterföljs när kriser uppstår:
“För att lyckas måste det bakom världsorganisationen och den internationella domstolen finnas en sympatisk världsanda. Detta kan endast säkerställas genom utbildning, där biblioteket bör spela en allt större roll”.
Ifall Bowermans tal om en världsanda som harmonierar med bibliotekariernas anda låter förlegat, orealistiskt, idealistiskt, utopistiskt och så vidare så behöver man bara titta lite närmare på dagsläget i slutet av februari månad år 2022 för att inse att läget idag verkar ännu sämre än det läge som rådde år 1915.
“Vi står inför hot om ekologiskt sammanbrott och kärnvapenkrig. Det är dags att vakna upp och göra vårt bästa för mänsklighetens överlevnad”, står det i öppet brev till våra medmänniskor som jag var med om att formulera under veckorna före Ryssland överföll Ukraina där kriget pågår. (Brevet med listan över första undertecknare kan läsas här och du som läser detta kan också underteckna det på samma webbsida). Gäller det som står i brevet fortfarande efter Rysslands pågående angrepp på Ukraina? I brevet står att Finland och Sverige ska stå utanför Nato och föra en fredspolitik? Mitt svar är ja, det gäller fortfarande
Men vad kan bibliotekarierna göra åt läget? Hur skulle bibliotekarierna kunna hjälpa fredsrörelsen och “liknande propaganda” i Bowermans anda?
Jo, bibliotekarierna i olika länder kunde till exempel uppmana sina föreningar att i sin tur uppmana sin internationella organisation International Federation of Library Associations and Institutions (IFLA) att ingå partnerskap med Internationella Kampanjen för kärnvapnens avskaffande, International Campaign for the Abolition of nuclear weapons (ICAN). ICAN torde redan vara välkänd för bibliotekarierna och för den stora allmänheten eftersom den norska Nobel-kommittéen tilldelade ICAN fredspriset år 2017. Dessutom har Förenta Nationernas konvention om kärnvapnens avskaffande hunnit ratificeras av 59 stater [antalet rättat 27.2.] och därmed blivit internationell lag. Vidare ska dessa stater hålla sitt första möte i Wien om några veckor för att fundera på fortsättningen. Saken saknar alltså inte aktualitet om nu någon trodde det.
ICAN har fördömt Rysslands krig mot Ukraina och uppmanat människorna att gå ut och demonstrera mot det. Jag vill ändå inte uppmana biblioteksföreningarna eller IFLA att gå ut med några fördömanden. Men inför de existentiella hoten mot människosläktet och det övriga livet på jorden får inte heller bibliotekarierna längre “upprätthålla en attityd av total likgiltighet, oavsett vad som händer”.
I nuläget är pacifismen den enda ismen som är värd någonting. Kanske är det så som Finlands president Sauli Niinistö påpekade under presskonferensen dagen efter det ryska angreppet på Ukraina, att den nukleära terrorbalansen fungerar, att detta framgår av situationen. Men hur länge? Ju mer det drar ut på tiden, desto fortare närmar sig den ekologiska katastrofen.
Leave a Reply