Bibliotek-alvor midt i juli: I dag fekk eg i fanget to av dei viktigaste bibliotekpolitiske tekstane på lenge (slikt veks ikkje på tre). Først var det Peter Björkman frå Umeå som skriv klokt i Bis om «Nya villkor för kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning». (LENKA ER DAUD; BIS ER HACKA, MEN DEI JOBBAR MED DET) Så opnar eg bok365.no og finn mykje av det same i eit intervju med Deichman-sjef Merete Lie og NBF-leiar Helene Voldner: «Bibliotek 2034: Møteplass eller digital hub?». Alle tre er uroa over medieutviklinga og den tilsvarande politiske og følgjene for lesing, kunnskap og demokrati. Altså for folkebiblioteka. Og begge er misnøgde med sine respektive ferske statlege strategidokument; Nationell biblioteksstrategi frå 2019 og den norske Leselyststrategien frå i år.
Nokre sitat från Björkman, som tar utgangspunkt i tidsskrifttilbodet på biblioteket i Umeå, som går frå papir til nett, eller til nedlegging. Og SoMe overtar:
«Vårt inflytande över utbudet är minimalt. … det finns ”noll anledning” för den generation som växer upp med sociala medier att återvända till den gamla sortens ”top-down” informationsstruktur». Og om ungdomen i dag: «I takt med att en allt högre andel uteslutande tar del av nyheter och annan information via digital teknik och skärmar kommer tryckt media att bli ett allt mer exklusivt format».
Så: «Frågan är vad detta betyder för biblioteken, och särskilt folkbiblioteken, ur ett lite längre perspektiv? Hur kommer förutsättningarna för att verka …
… för kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning att se ut i framtiden? … givet prisökningar och dåliga förutsättningar för digital anpassning innebär det samtidigt att vi ständigt får mindre och mindre av det gamla för pengarna utan att ha möjlighet att omfördela eller satsa ytterligare resurser på nya former av media. Vi är helt enkelt tvingade att backa».
Og oppsummert: «… jag [tror] att vi behöver bli bättre på att lyfta rätten till information som grund för folkbibliotekens legitimitet. Läsfrämjande och allmänkulturell verksamhet kommer inte att vara tillräckligt» (mi utheving).
Deichman og NBF er også opptatte av å: «Fremme lesing og sikre et godt ytringsklima. …. Vi befinner oss i en tid med økende fragmentering, hvor informasjon blir stadig enklere og overfladisk, noe som krever at vi verdsetter steder som gir dypere innsikt. Det er viktig å synliggjøre kollektive institusjoner som biblioteket. Hvis det kollektive forvitrer, risikerer vi å miste forståelsen for bibliotekets rolle» (mi utheving).
Ingen av dei tre legg fram konkrete løysingar på problemet, men ein kan håpe dei har lagt grunnlag for den eksistensielle debatten om folkebiblioteket som noko meir enn eit museum for nostalgikarar.
PS 1: Den opphavlege ideen til denne bloggen er Biblioteket tar saka: Korleis kan folkebiblioteket gjere seg naudsynt for folk i tillegg til läsfrämjande och allmänkulturell verksamhet ?
PS 2: Les også ein annan svenske: Samfunnsklimaet krev sjølvmedvitne bibliotekarar.
Biblioteket tar saka #librarycase 