Bibliotekvesenets vesen

joacim Hansson Lotta H. Löthgren

Joacim Hansson. Foto: Lotta H. Löthgren

En bibliotekblogger lever med konstant dårlig samvittighet for «uanmeldte» bøker. Overfor Bibliotekstjänsts forlag (BTJ) og Joacim Hansson (JH), professor ved Linnéuniversitetet i Växjö, toppa det seg nylig, da vi innså at vi nå har hele tre anmeldereksemplar liggende, der Hansson er forfatter eller redaktør. Men mye av dette har vært lest og fordøyd over tid, så vi skar gjennom og bad ham isteden om et intervju. Via ei delt tekstfil i de googleske skybanker gjennomførte vi så intervjuet nedenfor, på hver vår variant av det nordskandinaviske språket.

Innen nordisk bibliotek-akademia er han den skarpeste «systemkritikeren» vi har lest, med forbehold om det som måtte finnes av finskpråklige. Den for oss høyst begripelige Hansson er likevel praktisk talt ukjent for norske bibliotekarer, trass i at han siden tusenårsskiftet har vært en av Sveriges mest aktive og publiserende forskere, både i akademiske kanaler og i bøker med menige bibliotekarer som målgruppe. På fagforumet Biblioteknorge er han nevnt bare fire ganger siden starten i 2002. I Norart er han «omtalt person» ved ett høve, i et nummer av salige «Norsk tidsskrift for bibliotekforskning» i 2000. Fordi han da hadde doktorert med tittelen «Klassifikation, bibliotek och samhälle : en kritisk hermeneutisk studie av «Klassifikationssystem för svenska bibliotek».»

Som «och samhälle» antyder, er Joacim Hansson opptatt av mer enn «rein» kat og klass. Blant annet i bøkene han seinere har utgitt på BTJ, og i engelskspråklige bøker og artikler, går han helt til kjerna på bibliotekvesenets vesen, for å si det sånn. Ikke ulikt britisk-amerikanske Michael Gorman, mannen bak AACR2, men som også utmerker seg med boktitler som «Our Enduring Values», en forfatter vi har sitert og intervjua flere ganger, seinest i fjor på disse tider.

Hansson er også sterkt involvert i den pågående svenske bibliotekstrategien og den ferske delrapporten «Profession, utbildning, forskning.»

Men dette er altså et intervju:

 

AE: Sverige er for tida et av klodens mest interessante folkebibliotekland. Som Erik Fichtelius, sjefsutreder for den nasjonale bibliotekstrategien, nylig kunne vise til, er Sverige «i ett unikt läge med historiska satsingar; det skiljer ut Sverige från resten av världen». Du er sjøl medlem av referansegruppa og du står bak delutredninga om bibliotekutdanning og -forsking. Det er stor optimisme, men er det mulig å reise det «nordiske» folkebiblioteket til «gamle høyder» når vi nærmer oss 2020? Når stadig mer tekst fins digitalt, når den nyliberalistiske økonomien dominerer over alt, og når New Public Management har fått kommunalt innpass også i Båtsfjord og Haparanda?

JH: Den nationella biblioteksstrategin är en unik tilldragelse. Någon liknande djupanalys av det svenska biblioteksväsendet har inte gjorts sedan Valfrid Palmgren presenterade sin utredning om det allmänna biblioteksväsendet 1911 [jamfør enda ei bok vi har liggende, sorry, Mats og Lena, vår merkn.]. Unikt är också att strategin ser till bibliotekssektorn som helhet. Att vi inte diskuterar folkbibliotek, akademiska bibliotek, skolbibliotek, sjukhusbibliotek etc separat, utan ser dem som sammankopplade skapar förutsättningar för helt nya analyser. Diskussionerna i referensgruppen har också varit mycket livaktiga och en del har nog tyckt att just detta samlade perspektiv varit lite svårt att hantera. Frågor som länge varit helt tabu har kunnat vädras. För oss som representerar utbildningssidan i det här arbetet har det dock inneburit en möjlighet att analysera vår roll i utvecklandet av en samlad bibliotekarieprofession på ett sätt som varit mycket välgörande.

Kan biblioteken nå “gamla höjder”? Jag tycker det är en ganska ointressant fråga för den bygger någonstans på idén att de politiska förutsättningarna som fanns när folkbiblioteken utvecklades till det unika de var vid mitten av 1900-talet fortfarande föreligger. Det gör de inte. Så det enkla svaret är nej. De måste av nödvändighet vara och bli annorlunda.

joacim H 3 bøker

AE: Men kan det bli et folkebibliotek i nærheten av det vi hadde i mange tiår, og som du har skildra, der den uformelle utdanninga og danninga og folkeopplysninga (folkbildningen) var sentral? Du skriver mye om at dette er nødvendig for å komme ut av situasjonen der mye ender med instrumentalisme; å tekkes andre og sterkere institusjoner og behov og «motivera sin plats i den kommunala förvaltningen», som du skriver. En periode skulle man også sikre næringsveksten. (Du skriver bl.a. om en felles kampanje i 2004 mellom næringsliv og fagforbund og biblioteksektorens interesseorganisasjoner med «Biblioteken och tillväxten.»)

JH: Nyliberalismen är mycket förrädisk för den framställer sig inte som en ideologi utan som ett sorts logisk konsekvens. Det är viktigt att förstå att den formulerades redan på 1930-talet som en reaktion mot keynesianismens teorier om värdet av att samhället håller den fria marknaden i schack och att social utjämning är av godo. Ekonomisk ojämlikhet är ett av fundamenten i nyliberal ideologi och det är det vi ser tillämpas på bred front också i de skandinaviska länderna idag. Till exempel framställs “entreprenörsanda” som likställt med demokratisk drivkraft. Definitionen av en entreprenör är en som ser en samhällsföreteelse och förmår möta den på ett sätt som ger egen ekonomisk vinst. Det ligger inget demokratiskt incitament i det. När diskussioner uppstår om “entreprenöriella bibliotekarier” och liknande, så blir det missriktat. Biblioteken har aldrig haft förmågan att bidra till ekonomisk tillväxt och det är heller inte deras uppgift.

Vägen ut ligger mycket i att se över och (åter)upprätta starka offentliga institutioner och här inkluderar jag naturligtvis biblioteken. Institutionerna behövs för att styra upp ensidigt entreprenöreriella intressen och ta död på myten om marknaden som universallösning på samhälleliga problem. Biblioteken är väl lämpade för en sådan uppgift, men det kräver en stark och integritetsfull profession. Det är intressant att du nämner Michael Gorman i inledningstexten; när han ledde ALA sågs han ofta som ganska konservativ med sin emfas på en professionell “kärna” och en stark professionell identitet. Idag skulle jag vilja kalla honom helt radikal. Det nyliberala projektet leder oss nämligen i rakt motsatt riktning.

AE: Du antyder vel også at dette er en følge av at staten har gitt opp opplysningsprosjektet, og at biblioteket er blitt en lokal institusjon og må skape sine individuelle profiler. Men dette er noe mange bibliotek finner meningsfylt. Finns det muligheter for kompromiss her?

JH:Ja, definitivt, men det kräver arbete. Bibliotekens bildningsarbete är helt centralt. Det bygger dock på modeller som inte längre har samma giltighet. Vi kan se det på hur forskningen kan understödja bibliotekens utveckling. Under lång tid har den teoretiska utgångspunkten för biblioteksforskning relaterat till konsensus-orienterade sociologiska teorier, som t.ex. Habermas’ teori om rationell kommunikation i den offentliga sfären. Vi behöver nog, som allt flera nu också gör, se på andra tankar om demokratiskt deltagande och bildning, som kanske mer accepterar idén om demokrati som i grunden konfliktorienterad. Exit Habermas och Enter till exempel Axel Honneth och hans idé om erkännande av den andre som moralisk grund för legitima sociala konflikter, Chantal Mouffes teori om agonistisk pluralism i det offentliga rummet och Hartmut Rosas teori om social acceleration och dess konsekvenser för såväl individer, institutioner och det offentliga samtalet. Det är ju precis i det konfliktfyllda offentliga samtalet som biblioteket bör placera sig och detta är idag i stark förändring. Kritisk biblioteksforskning som bland annat baserar sig på teoribildningar som de nämnda ökar nu också, inte minst i de nordiska länderna, vilket är mycket intressant. Kanske är vi redan inne i detta nödvändiga perspektivskifte.

AE: I boka «Folkets bibliotek?» har du en artikkel opprinnelig skrevet i 2005, som virker optimistisk, der du nevner situasjonen etter bibliotek brannen i Linköping i 1996, der et enormt demonstrasjonstog pressa fram rekordrask nybygging av et stort og flott bibliotek. Vil dette være mulig i dag?

JH: Händelsen i Linköping var helt unik. Ett stort folkbibliotek brann ner till grunden, men såvitt jag minns var det inte biblioteket som skulle brinna, utan en invandrarbyrå som fanns i bibliotekets lokaler, något som gav en xenofobisk dimension till händelsen. Människor i stora skaror manifesterade spontant vid de rykande resterna av biblioteket för demokrati, medkänsla och yttrandefrihet. Dåvarande professorn i biblioteksvetenskap Maj Klasson initierade spontant en studie på plats, som publicerades senare samma år i bokform – också den helt unik. Skulle en liknande händelse idag kunna skapa samma samling? Ja, det tror jag. Med alla de problem som det offentliga samtalet dras med just nu så är faktiskt en positiv sak att människor tycks finna det lättare att uttrycka sina åsikter på gatorna. På sätt och vis skulle det kanske rent av vara mindre uppseendeväckande idag än det var 1996.

AE: I et intervju med Sunniva Evjen i Bibliotekaren etter hennes disputas for seks år siden, der du for øvrig var opponent, sier hun at «Bibliotek har blitt en investering. Flere byer viser fram bibliotekene sine slik verdens storbyer en gang skrøt av Royal Albert Hall, Broadway eller Louvre. Bibliotek har blitt et image. Flere av politikerne jeg snakket med i de forskjel­lige byene var opptatt av alt som fulgte med et nytt hovedbibliotek. Det styrker den kulturelle kapitalen og blir sett på som en del av by- og områdeutviklingen.»
Er dette blitt et internasjonalt mønster? Kløften utvides mellom sentrum og periferi, og mellom store og små kommuner. Noe den svenske strategien er bekymra over, og det samme i Norge. For ikke å si Storbritannia, der bibliotek i distriktskommunene forfaller og legges ned i virkelig stor stil. «Sånn er det blitt», liksom? Og sånn vil det være?

JH: Det här är naturligtvis ett mycket komplext problem. Återigen kommer det an på bibliotekarieprofessionen att skapa förutsättningar för ett starkt bibliotek. Om inte bibliotekarierna gör det, så gör någon annan det. Det är ofta just det vi ser idag. En tydlig lagstiftning är också nödvändig, inte minst om vi vill upprätthålla en likvärdig biblioteksservice i alla delar av landet. Det är i sig inget dåligt med fina biblioteksbyggnader, tvärtom, det kan bidra till både legitimitet och ökad aktivitet. I Sverige ser vi kanske inte så mycket av det, utan mer till exempel problemen med att kommuner inte satsar på det som lagen anger ska prioriteras i folkbiblioteken och att skolorna struntar i att ge eleverna tillgång till fullvärdig biblioteksservice. Ett resultat blir att tveksamma satsningar, på exempelvis e-sport eller maker-space-aktiviteter som har mycket lite med demokratiutvecklande grunduppgifter att göra, prioriteras för att fånga lokala beslutsfattares intresse. I våra länder med många små, ofta resurssvaga kommuner riskerar det här att bli ett problem. Exakt hur det här ser ut och vad det verkligen innebär vet vi dock ganska lite om och här behövs forskning. Men, kommer vi att få se biblioteksnedläggningar av den omfattning som vi nu ser i England hos oss? Jag är inte så säker på det, åtminstone i Sverige står biblioteken idag starka, men det krävs naturligtvis att de hittar balansen mellan legitimitet och identitet också utöver den miniminivå som anges i lagstiftningen.

153.JPG

På utstillinga under ALAs kongress i Chicago i 2017 var et stort område satt av til makerspace, men det utgjorde likevel bare en brøkdel av området med bøker – fysiske bøker.

AE: Om man vil satse på dannelse og de klassiske bibliotekidealene, er det ikke da en risiko for at det er de ressurssterke som vinner? Igjen? For folk leser jo mindre lange tekster, også faglitteratur.

JH: Det är intressant att se hur t.ex. i just England bibliotek läggs ner på löpande band samtidigt som den politiska diskussionen åter plockar upp den tidiga Marx och erkänner den analys han och Engels gör i Det kommunistiska manifestet från 1848 om den globala kapitalismens uppkomst som giltig och att det är det vi lever i nu. Att komma viftande med Marx skulle vara helt otänkbart i dagens Sverige. Men det handlar inte om att omvända människor till kommunismen, utan diskussionen måste nog mer läsas som ett behov av att ta tillbaka den sociala analysen till sina grunder. Vi lever i utmattade samhällen och det finns orsaker till att vi är där vi är. Det finns i alla länder vändpunkter som är mycket konkreta; i Sverige fick vi ett regeringsskifte 1991 som efter 70 års socialdemokratisk hegemoni plötsligt satte människor som (i bästa fall) läst Friedrich Hayek, Milton Friedman och Robert Nozick vid makten. Konsekvensen var lika förutsägbar som oundviklig och här är vi nu. Jag tror också att vi när vi arbetar i och beforskar biblioteken behöver gå tillbaka till grunderna på just det sättet som nu sker i England. Varför definierades en viss typ av läsning en gång som viktigt för jämlikt demokratiskt deltagande? Frågan är kanske inte hur vi ska agera när många har allt svårare att läsa sammanhållen text och låtsas som att det är ok. Frågan är kanske snarare hur vi ska få folk att reflektera och skapa ett samhällsklimat där människor kan identifiera sig som demokratiskt delaktiga igen. Där finns frågan om läsningens värde och funktion med som helt central. Biblioteken behöver ställa sådana grundfrågor till sin verksamhet och forskningen behöver utarbeta begrepp och modeller till stöd för detta arbete. Det är också bland annat detta som arbetet med den nationella biblioteksstrategin handlar om. Frågan kan naturligtvis inte lösas av biblioteken själva. De ökande klasskillnaderna är vårt största samhällsproblem och det måste inte minst skolan börja hantera på allvar – ett sätt att göra det är genom att samarbeta med starka bibliotek bemannade med tydliga, professionella, utbildade bibliotekarier.

AE: Mye av det du har skrevet, og sagt i dette intervjuet, handler om konflikt eller disharmoni mellom bibliotekets idé og dagens politiske og økonomiske system. Men forstår jeg deg slik at det som nå skjer i Sverige, med bibliotekstrategien, som blant annet vil løfte fram profesjonen, pluss en regjering som er åpen for sterkere statlig innsats, virkelig kan snu trenden?

JH: Det är inte en trend jag talar om. Vi befinner oss i ett nytt politiskt landskap, definitivt i Sverige. Uppgiften för biblioteken är inte att vända något tillbaka, utan att läsa sitt lagstadgade uppdrag i ljuset av detta nya. Ser vi sektorn som helhet, så har biblioteken en mycket stark samhällsposition, med högt förtroende och ett tydligt politiskt uppdrag. Det som saknats är kanske ibland att konsekvent våga implementera det. Det biblioteksstrategin gör är att samla sektorns delar och utifrån en definierad politisk, ekonomisk och teknologisk utveckling göra en ny typ av analys i syfte att skapa förutsättningar för att bibliotekens starka ställning ska stärkas ytterligare, inte bara bibehållas. Resultatet kommer att bli ett strategidokument under våren 2019, men den verkliga betydelsen ligger i själva processen – bibliotekens roller diskuteras mer rakt och öppet idag än på mycket länge. Det skapar förutsättningar för, till exempel, folkbibliotekarierna att lämna sitt ofta instrumentella användarperspektiv och istället, med en hög professionell integritet, förklara bibliotekets givna uppgifter för både kommunala beslutsfattare och allmänhet. Görs det rätt kan biblioteken bli en kraft som står upp för och erbjuder ett öppet demokratiskt samtal som inte väjer för de legitima ideologiska konflikter som all demokrati ju faktiskt bygger på. Då kan de ha en verkligt emancipatorisk funktion, men det kräver en öppenhet för andra sätt att se än vad som kanske varit förhärskande under säg de senaste trettio åren. Men, vägen leder framåt och jag ser ljust på möjligheterna. Jag tror att biblioteken i många länder idag skulle må bra av en analys liknande den vi nu genomgår i den nationella biblioteksstrategin i Sverige.


Det er altså mulig i Sverige? Så er det mulig i Norge; vi jubler ikke lenger for Skei Grande. Og i UK; bibliotekarene og bibliotekvennene der roper stadig på Corbyn.

2 Trackbacks to “Bibliotekvesenets vesen”

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google+-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

w

Kobler til %s

%d bloggere like this: