Av Mikael Böök, Finland
I slutet av sommaren (21-26 augusti 2023) samlas bibliotekarier från alla länder igen till årligt stormöte. Detta år anordnas IFLAs världskonferens (WLIC) i holländska Rotterdam. Men för tillfället funderar en stor del av biblioteksfolket snarare på WLIC år 2024, som enligt IFLAs beslut ska hållas i Dubai.
Eller skulle hållas. Många biblioteksorganisationer har nämligen kritiserat valet av konferensort med hänvisning till IFLAs stadgar, som förpliktar organisationen att försvara LGBTQIA+-personers mänskliga rättigheter. Därför har IFLAs styrelse utlyst en rådgivande medlemsomröstning om Dubai-beslutet. I sitt «Briefing Paper» antyder styrelsen att omröstningen kan leda till att WLIC år 2024 inte kan hållas eftersom tiden inte längre hinner till för att lägga om planeringen till en ny konferensort.
Den som inte hunnit följa med debatten på IFLA:s epostlista och i nationella eller regionala bilioteksfora rekommenderas att ta del av ovannämnda Briefing Paper (kan laddas ned här).
Undertecknad har i diverse inlägg förfäktat synpunkten att den geografiska inklusiviteten i detta fall är viktigare än det i och för sig behjärtansvärda stödet för sexuella minoriteters rättigheter. Jag hyser alltså stor förståelse för uttalanden från arabiska, indiska och ryska bibliotekarieföreningar som tycker det är fint att IFLA — med uttrycklig referens till geografisk inklusivitet — för en gångs skull har valt att ordna WLIC i «MENA-området» (Middle East and North Africa).
Enligt min åsikt är det också märkligt att ingen av de biblioteksorganisationer som kritiserar Dubai-beslutet finner befolkningsmajoriteten i Förenade Arabemiraten värd ens ett omnämnämnde: denna majoritet består enligt Internationella arbetsorganisationens (ILO) statistik från 2015 till 80 procent av inflyttade arbetare. Det är dessa människor som har byggt staden Dubais skyskrapor och 5-stjärniga hotell och gjort staden så attraktiv för konferensarrangörer.
I sin rapport från år 2021 berättar Human Rights Watch följande om arbetsförhållandena i Förenade Arabemiraten:
«The kafala (sponsorship) system tied migrant workers’ visas to their employers, preventing them from changing or leaving employers without permission. Those who left their employers without permission faced punishment for “absconding,” including fines, arrest, detention, and deportation, all without any due process guarantees. Many low-paid migrant workers were acutely vulnerable to forced labor.»
Och om arbetare i hushållen (domestic workers) noteras:
«The UAE’s labor law excluded from its protections domestic workers, who faced a range of abuses, from unpaid wages, confinement to the house, and workdays up to 21 hours to physical and sexual assault by employers. Domestic workers faced legal and practical obstacles to redress. While a 2017 law on domestic workers guarantees some labor rights, it is weaker than the labor law and falls short of international standards.»
Också befolkningens majoritet ska väl ha mänskliga rättigheter, kunde man tycka? Men det anser tydligen inte bibliotekarierna.
Hur det globalt sett skulle gagna LGBTQIA+-personers mänskliga rättigheter ifall WLIC 2024 inte hölls i Dubai begriper jag inte. Jag tror att det förhåller sig precis tvärtom, dvs. att bibliotekarierna och IFLA varhelst de drar fram på vår jord främjar och sprider ett modernt tänkesätt om kvinnors och sexuella minoriteters mänskliga rättigheter. Jag glömde förresten påpeka, att bara några få av Dubai-beslutets kritker ens nämner kvinnors mänskliga rättigheter. I dagens situation är det tydligen enbart Västs wokism som gäller i bibliotekariekretsar!
Apropå globala synsätt (men är det för mycket krävt att bibliotekarierna som yrkesgrupp ska vara kapabla att anlägga sådana?) finns det också skäl att ta sig en funderare på Förenade Arabemiratens utrikespolitik. Denna har nämligen genomgått en viktig förändring under de senaste åren: oljeshejkerna har ju orienterat sig ett steg bort från USA och Västvärlden och i stället ansökt om medlemskap i ländergruppen BRICS (Brazil, Russia, India, China, South Africa) som vill utmana USA:s dollarhegemoni och dominans i världsekonomin. Inte för att heller BRICS är så hemskt sympatiskt; där ingår ju till exempel inte mindre än tre kärnvapenstater (Ryssland, Kina och Indien). Vilket osökt leder tanken till ytterligare en människorättsfråga: har vi inte rätt att leva utan det ständiga hotet om kärnvapenkrig? Och borde inte bibliotekariernas internationella organisation IFLA ställa upp bakom FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen? Detta, menar jag, borde äntligen diskuteras – gärna redan under WLIC i Rotterdam men allra senast under WLIC i Dubai 2024!
För egen del fortsätter jag att tro och hoppas. Sålunda kommer jag att avge min röst – den enda röst jag som personmedlem i IFLA har – för att WLIC 2024 avhålls i Dubai…
Biblioteket tar saka #librarycase 
Sjølv røysta eg imot at WLIC skal haldast i Dubai, og føreslår at dersom det er umogleg å ha ei anna fysisk plassering i 2024 kan konferansen haldast digitalt. Det gjorde vi under pandemien, og det kan gjerast igjen. Med tanke på at det er særs dyrt for mange å delta kan godt WLIC haldast fysisk berre annakvart år og digitalt åra imellom.
Eg ser argumentasjonen om at det er viktig å kunne ha konferansen i eit land som IKKJE respekterer menneskerettane, for å vise fram til lokalfolket (ikkje minst fleirtalet i Emiratane som ikkje har rettar i det heile) at ytringsfridom er viktig. Problemet oppstår når enkelttema blir gjort ulovleg. Det står i notatet frå IFLA: «Legally IFLA cannot have a session, satellite meeting, business meeting labelled LGBTQ+ on
the programme.» og «There is a restriction on what IFLA can discuss as regards issues of the LGBTQ+ Users SIG within the conference programme. Restrictions on the conference programme was a reason
for not progressing a previous conference bid for 2019.» Ein kan altså eksplisitt IKKJE snakke om ting som er vanskelege for regimet. Sjølv ikkje på ein konferanse som stort sett er lukka på grunn av høge deltakaravgifter.
Når ein ikkje dreg opp kvinner sine rettar i diskusjonen om Dubai er det nett av di regimet ikkje nektar konferansen å diskutere kvinnespørsmål. LHBTQ+-spørsmål er derimot for farleg – til og med i eit lukka forum som denne konferansen i røynda er.
Det er fullt mogleg for IFLA å finne stader utanfor Europa og Nord-Amerika utan slike restriksjonar. Både i Sør-Amerika, Afrika og Aust-Asia finn ein slike land. Problemet er helst at IFLA synst at økonomien er viktigare enn ytringsfridomen.
Bra Vidar