Men revolusjonen må nok vente

For ein månad sidan hadde NOLUG eit Zoom-møte med Hilde Wisløff Nagell, forfattaren av boka «Digital revolusjon: hvordan ta makten og friheten tilbake». Ein boktittel i overkant optimistisk ved første augekast, men som i alle fall kan få oss til å tenkje mindre defaitistisk om framtida. 

Forfattaren er statsvitar og har ifølgje noverande arbeidsgjevar, Tankesmien Agenda,  «jobbet mye med politisk filosofi». Noko ein kan forstå under lesinga. Ho forsøker heile tida å sjå på teknologiutviklinga i lys av politiske reaksjonar på henne, både dei eksisterande, men ufullkomne og dels resultatlause, men også ulike meir potente forslag til tiltak og kontroll. 

For ikkje å seie revolusjon. Ho startar med ei kortfatta skildring av det som ulike miljø på 1990-talet oppfatta som ein revolusjon, då internettet og WWW opna for paradigmisk mykje friare kommunikasjon, publisering og dermed demokratisering. Dette trudde vi, mange av oss. Før plattformselskap som Amazon, Google, Facebook osv. overtok. 

Ho er ikkje den første som samanliknar situasjonen på 2020-talet med føydalsamfunnet: 

«I føydalsamfunnet var leilendingene bundet av en jordeier, som til og med hadde politimyndighet. Det fantes ingen  streike-  eller  organisasjonsrett.  Dagens  føydalherrer  heter Uber og Amazon. Beskyttelse mot ufrihet forsvinner hvis du jobber for et selskap som ikke tillater fagforeninger, streiker eller organisert arbeidsliv. Eller der arbeidskraften  er «selvstendige» og ikke ansatte med rettigheter».

Men denne boka må vere ein av få på norsk og kanskje nordisk som systematisk forsøker å finne vegar ut av uføret. I alle fall det siste året, slik at ho er aktuell. Underteikna har sikkert lese tusen små og hundre større artiklar, pluss nokre bøker, om desse teknologigigantane (og blogga om dei, saman med Mikael Böök), men her kjem ei bok med fokus på heilskapen. 

Hilde Nagell siterer mange av dei mest profilerte kommentatorane til denne utviklinga (ho har personleg intervjua fleire av dei), og det fine i denne boka er at ho set dei opp mot kvarandre. Ho viser ingen kritikklaus respekt for dei (men med slike tunge referansar kunne ei litteraturliste vore ein fordel).

Ho kjem heller ikkje med ei pedagogisk liste til slutt med dei mulege mottiltaka. Men på kryss og tvers av dei ulike kapitla utleier vi at ikkje minst ein nasjonal datastrategi hadde vore ein idé: Ein strategi «som utnytter data som et kollektivt gode. Vi kan bruke stordata og kunstig intelligens til å forbedre tjenestene i velferdsstaten, til å bedre helsetilbud, offentlig transport og gjøre folks hverdag enklere».

Ho skriv også varmt og overtydande om å gjennomføre digitalisering frå botnen av, i mindre bitar og i nær kontakt med folk «på gølvet», som så kan koplast saman til noko større. Dette er diametralt motsett av dagens praksis, der til dømes norske styresmakter legg ut enorme digitaliseringsprosjekt på anbod, men med dårlege og svært kostbare resultat, sjå til dømes det skoleadministrative datasystemet VismaInSchool og legejournalsystemet Akson

Nagell vedgår at Noreg ligg langt framme i digitaliseringa, men utan slikt som det estiske overbyggingssystemet X-tee eller X-Road, vil vi ikkje kome vidare. Kort og godt: Look to Estonia!

Ho framhever også det tyske Bundescloud som trygt tilhald for alle offentlege data. Jamfør kva Mikael Böök har skrive om når det gjeld bibliotekdata: Det trengst ein eigen internasjonal library cloud utfrå at vi ikkje kan stole på dei kommersielle verken når det gjeld personvern eller uavhengighet av styresmakter. Eller når det gjeld økonomisk soliditet. 

Dette er tiltak og vegar som demokratiforkjemparar, fagrørsla osv. må slåst for at blir realiserte. Men: Utan ein revolusjonær situasjon i produksjonslivet kan likevel ikkje den digitale finne stad. Som Håkon Edøy Hanssen skriv i ei god bokmelding på Attac sin nettstad: «Av konkrete forslag kommer hun med en rekke reformer, heller enn revolusjon». 

Men takk til NOLUG igjen og igjen for gode og viktige møte. Snart også fysiske!

One Comment to “Men revolusjonen må nok vente”

  1. Tack för recensionen av Hilde Nagells bok härovan. Här lägger jag in en första kommentar (redan innan jag läst slut boken): Efter att ha läst första delen av Hilde Nagells bok hade jag som vanligt en rad allmänna invändningar. Som jag ser det går det lika litet att rå på digitaliseringens problem utan att angripa dem vid deras rötter som det en gång gick att införa republik och demokrati utan att störta påvemakten, enväldet och aristokratin. Jag ville fråga: Hur kommer det sig att en statsvetare (Hilde Nagell) som skriver om den ”digitala revolutionen” inte delger läsaren sina tankar om följderna av denna «revolution» på det httillsvarande statssystemet och statsapparaterna? Tror denna politolog att digitaliseringens problem kan lösas inom ramen för det westfaliska statssystemet? Gäller Montesquieu alltjämt i internetåldern eller behöver maktdelningsläran ett tillägg, en informationell statsmakt vid sidan av de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna? Hur länge kan det digitala världsnätverket förvaltas av stormakter som permanent hotar varandra med massförintelse? Behöver digitaltekniken och de sociala nätverken (dvs internet) förvaltas gemensamt av människosläktet? Om svaret är ja, vilket jag tycker verkar uppenbart att det måste vara, hur upprätta en global ”biblioteksmakt”? — Biblioteksinstitutionen, vida spridd som den är över jordklotet, är nämligen den samhällsinstitution som jag tror att skulle lämpa sig bäst för att garantera en global, demokratisk offentlighet och gynnsammare former av fortsatt digitalisering än de vi hittills fått uppleva. Men den nya roll, som biblioteken förhoppningsvis kan få i framtidens världssstat och -samhälle, tangerar Nagell inte i sin bok.

    Efter hand som jag läser vidare i boken nödgas jag ändå modifiera denna min kritik som utgår ifrån att författaren inte är tillräckligt radikal, vilket också innebär att hon underskattar digialiseringens politiska betydelse. Medan vi inväntar den slutliga nukleära och/eller ekologiska katastrofen kanske det ändå är viktigt att försöka ersätta bensin- och dieseldrivna bilar med elbilar för att minska koldioxidutsläppen för den händelse en sådan statsomälvning mot förmodan skulle inträffa som möjliggör för människosläktet att gemensamt ta itu med sina ödesproblem.

    På motsvarande sätt är det förmodligen också meningsfullt att försöka ställa relevanta frågor om digitaliseringens problem även om digitaliseringen idag styrs av en handfull amerikanska och kinesiska korporationer och underrättelsetjänster. Apropå staternas spionage på sina medborgare så förekommer namnet Snowden inte alls och namnet Assange bara en gång i förbigående i boken.

    En bra fråga ställer Nagell i alla fall i början av del II som handlar om ”Velferd, arbeid, vardag”. Frågan lyder helt enkelt: ”Hvorfor skal offentlige tjenster digitaliseras?” Ja, det där är en fråga värdig en statsvetare som lyckas hålla huvudet kallt i den allmänna digitaliseringshysterin. ”Verklig digital omställning kommer inte genom att man effektiverar”, konstaterar Nagell som ett delsvar. Nagell hämtar sina exempel från socialpolitikens områden. För min del kommer jag genast att tänka också på frestelsen, som är eller åtminstone hittills har varit stor bland politiker och andra digitaliseringsivrare, att digitalisera röstningsförfarandet i allmänna val, även om allmänna val kanske inte brukar betraktas som en ”offentlig tjänst” (vilket de ändå definitivt är).

Leave a Reply

Translate »
%d bloggers like this: