Terje Tvedt forsker på bistandsarbeid ved Universitetet i Bergen og står bak skarpt kritiske bøker, artikler og dokumentarfilmer om emnet. Han ble Fritt Ord-prisvinner tidligere i år for kritikken av ”det nasjonale godhetsregimet”, det faktum at Norge er verdens beste på å være opptatt av u-land og Sør, mens meninger som går på tvers av de offisielle blir stempla som ødeleggende. Når man alltid hører at Norge skal ”hjelpe verden” blir dette en kollektiv mentalitet det er vanskelig å bryte med.

15. oktober 2007 var han foredragsholder på biblioteklederkonferansen i Drammen. Han følte seg sikker på at også biblioteka gjenspeiler den offisielle tradisjonen. – Dere låner ut oversatt skjønnlitteratur fra den tredje verden, men er det nok? – Det trengs en pluralisme i tilgangen på kunnskap, og i dag er det bare biblioteka som kan levere dette. Både journalistikken og forskinga er ute av bildet. Journalistene får ikke lenger utdanning på feltet og forskinga styres av lønnsomhetskrav. Biblioteka bør lage seg en langsiktig strategi for å bli en mangfoldig arena på dette området. Dere må leite etter bøker som ingen andre har. Dette kan biblioteka klare. Det trengs en aktivistholdning, mye mer enn en refleksiv.

Klimakrisa er et tilsvarende tema, avslutta han: – Dette er også en sak som ber om enkle analyser og svar, men der det ikke finnes. Nettopp fordi alle er enige, må biblioteka leite etter det kontrære og presentere også det.

Les mer i reportasjen jeg skreiv på Norsk Bibliotekforenings nettsted.

Den finske filosofen og bibliotekvennen Mika Böök har en mangfoldig blogg. I dag skriver han om et fenomen jeg ikke har problemer med å kjenne igjen i Norge:

«… det allmänna biblioteket i Finland är mycket öppet och interaktivt. Personalen är för det mesta tjänstvillig, man blir – oftast utan dröjsmål – vänligt bemött, det går an att fråga olika saker, osv. … Jag upplever kort sagt inte själva interagerandet med biblioteket som ett problem. … Däremot är proaktiviteten, enligt mig, för närvarande bibliotekets stora problem. Proaktivitet betyder att ta initiativ, att ta saken i egna händer. Och detta särskilt då lokalt, i den egna omgivningen, i den egna kommunen eller staden. Om jag har förstått rätt så handlar Bibliotek 2.0 just om detta, dvs om hur biblioteket ska göra sig betydelsefullt i lokalsamhället».

Han har et eksempel: I Tavastehusregionen har de en database, ARVI, med «en mängd referenser till (framför allt) tidningsartiklar om området». Mika Böök søkte og fant en del stoff om den pågående strukturreformen av kommunene. Men likevel, skriver han, «saknar jag vad jag ovan kallat en proaktiv hållning i denna referensdatabas. Jag skulle vilja kalla urvalet (av artikelreferenser) mekaniskt, med andra ord spontant och reflexmässigt. Bakom denna ansamling av information finns – enligt min åsikt – inte tillräckligt mycket medvetenhet och reflexion. Det som händer i regionen och som anses viktigt drunknar i mängden av referenser.

Den proaktiva bibliotekariens uppgift vore att lyfta fram det, att belysa det från olika håll, att ge möjligast direkt tillgång till de viktigaste kunskapskällorna och att dokumentera invånarnas ansträngningar att göra sina röster hörda i en utveckling, som blott alltför ofta styrs av makter, som åtminstone de själva inte verkar ha någon chans att rå på«.