Den US-amerikanske kritiske nyheitstenesta FAIR peiker i dag på det dei meiner er eit døme på alvorleg svikt i det kollektive minnet hos sentrale samfunnsinstitusjonar. Det handlar om den halv-offentlege renommerte Washington DC-baserte kringkastaren NPR som har intervjua leiaren for ein kjend menneskerettsorganisasjon om massakren i moskeen i Christchurch. Sistnemnde hevdar at noko slikt angrep i ein moské aldri tidlegare har funne stad. Og intervjuaren tar dette for god fisk.
Men FAIR minner om fleire døme, eit av dei nyaste i Quebecq i 2017, som fekk stor internasjonal merksemd, eit anna i Den sentralafrikanske repulikken same år og massakrar i Myanmar og Sri Lanka tidlegare i tusenåret. FAIR oppsummerer: «Dette er eit prov på at informasjonssystema våre svikter når det gjeld å fokusere på vald mot muslimar – og følgjeleg den farlege svekkinga av det kollektive minnet vårt.»
Biblioteket tar saka #librarycase 
Minnet, det offentliga såväl som det privata, sviktar. Och dess mekanik — eller borde vi i Einsteins efterföljd tala om dess relativitet? — är egendomlig. Vissa massmord i moskéer minns man, andra glömmer man. Vad man glömmer är inte minst att den religiösa identiteten är en illusion. Så glömmer man lätt de massmord i moskéer som utfördes av…muslimer.
Jag minns och jag glömmer. Varför hade jag sånär glömt (ifall Anders inte hade påmint mig i sitt inlägg «Open Access – men kan det gjerast endå betre?») mitt inlägg för tre år sedan om Alexandra Elbakyan och SciHub? När jag nu läser det på nytt märker jag till min besvikelse att mitt senaste inlägg om Open Access och vetenskaplig publicering («Biblioteket som utgivare: ett paradigmskifte?») känns mindre fräscht, inte lika radikalt som det förra. Mitt minne av mig själv är selektivt och…illusoriskt.