Klikk bildet og last ned boka
Det handler om boka «Bibliotekernes dybe krise — Er der en vej ud?» Forfatteren Ole Münster kritiserer den danske biblioteksektoren for å ikke ville innse at eReolen, folkebibliotekas «strømmetjeneste» for e-bøker og e-lydbøker, er sjanseløs i konkurransen med de kommersielle. Men Münster har samtidig forslag til kulturpolitiske satsinger som kan sikre bibliotekets framtid.
Mikael Böök er i følgende bokomtale enig i mye hos Münster, men er overraska over at han ikke ser ut over landegrensene og på dominansen til GAFA; Google, Apple, Facebook og Amazon. Bibliotekas nasjonalisme er «djupt paradoxal, ty vilken institution är mer universell och global både i sin strävan och till sitt innehåll än just biblioteket?»
Flere blogginnlegg om bibliotekets utfordringer og framtid:
- Tør vi snakke om bibliotekframtida?
- Bibliotekets dødsspiral
- En ikke bare høflig og positiv nabolandsomtale
- Bibliotekets omverden på godt og vondt
- Bibliotekrasering i Storbritannia
- Bibliotekautomatiserer vi oss til grunne?
- Bør danske folkebibliotek gi opp det digitale?
- Lærerikt oppgjør med danske bibliotekstrategier
Utfordringene i Norge med å komme videre fra forsøksstadiet rammes også av Münsters kritikk. Münster – og Böök – bør altså leses og debatteres i Norge. Bruk gjerne kommentarfeltet nedenfor.
Les Mikael Bööks bokomtale:
Bibliotekens kris enligt Ole Münster
Av Mikael Böök
Ole Münster: Bibliotekernes dybe krise — Er der en vej ud? Frederiksberg, januari 2017. Kan köpas som trycksak eller laddas ned gratis via hans blogg biblioteksvennen.dk.
Strategikonsulten Ole Münster, medgrundare av den fristående organisationen ”FrivilligDanmark”, som vill utveckla ”ett nytt samspel mellan den offentliga sektorn och medborgarna”, har släppt en pamflett om ”bibliotekens djupa kris” och vägen till en ny kulturpolitik”.
Boken innehåller en mycket skarp kritik av Danmarks bibliotekarier, bibliotek och kulturförvaltning och det danska Kulturministeriets «Slots- og Kulturstyrelse» vilken sedan 2016 förvaltar landets bibliotek.
Biblioteken fortlever enligt Ole Münster i ”en streamad värld” där deras samlingar av musik och filmer (på CD och DVD) inte längre behövs och där också bibliotekens förmedling av böcker håller på att bli onödig. Enligt Münster klarar ”marknaden” av att för en billig penning förse lyssnarna, tittarna och läsarna med lejonparten av det innehåll som folkbiblioteken erbjuder och oftast mycket mer än så. Följaktligen visar bibliotekens utlåning snabbt sjunkande trender hur mycket förskönande eller direkt ogiltig statistik bibliotekarier och tjänstemän än presenterar för att säkra fortsatta budgetunderstöd.
Betydande summor kunde och borde enligt Münster frigöras från att upprätthålla bibliotekens samlingar och biblioteksbyggnaderna för att i stället kanaliseras till musiker, filmskapare, författare och till små bokförlag, som ger ut den så kallade smala skönlitteraturen, inklusive böcker för barn och ungdom samt kunskapslitteratur av god kvalitet, som behöver särskilda stödinrättningar för att kunna utges.
Den danska eReolen (bibliotekens gemensamma elektroniska bokhylla) hade visserligen ett stort uppsving år 2014-15, då antalet nedleddningar av e-böcker steg från under 1 miljon till över 2,5 miljoner. Men det året var ett undantag. I och med att de största bokförlagen år 2015 beslöt att dra sig ur eReolen försvann antagligen förutsättningarna för en storskalig offentlig streamingtjänst i Danmark för all framtid. Och streamingen äter upp själva kärnan i de fysiska bibliotekens verksamhet oberoende av om man satsar på en offentlig eller på en privat streamingtjänst för böcker, skriver Münster.
Han går också hårt åt de danska bibliotekariernas organisationer och bibliotekariernas självuppfattning. Biblioteksväsendet styrs enligt honom av en liten kärna av chefer och byråkrater, som vägrar att inse och åtgärda de stora utmaningar digitaliseringen och streamingen innebär. Biblioteken ska enligt lagen främja demokrati, men i biblioteksvärlden råder toppstyrning och kommunikationen utåt från densamma leder Münsters tankar till sovjetkommunisternas Pravda.
Enligt Münster står allt inte heller rätt till i förhållandet mellan bibliotekarierna och bibliotekens användare. Vad han menar med detta klarnar något när man tittar lite närmare på idéerna bakom organisationen ”FrivilligDanmark”. Biblioteks- och bibliotekariekritiken i Münsters pamflett ingår uppenbarligen i ”FrivilligDanmarks” mer allmänna kritik av välfärdssamhället, vilken först och främst handlar om kommunernas roll som producenter av välfärd(stjänster). I en krönika, skriven av Ole Münster och Bjørn Engsig (”FrivilligDanmarks” verksamhetsledare) sommaren 2014, läser jag följande:
”Det afgørende er imidlertid, at den nuværende demokratiske model har kommunen som omdrejningspunkt. Det er kommunen, der har serveretten. Det er kommunen der udarbejder forslagene, som borgerne skal forholde sig til, og det er kommunen der beslutter og eksekverer beslutningerne. Borgernes rolle er reaktiv. Også her kan borgerne nemt få oplevelsen af, at det er kommunen, der ved bedst på borgernes vegne.
Den demokratiske udvikling har understøttet et ”dem”, kommunalpolitikerne, og et ”os”, borgerne”––
Som jag uppfattar grundtanken anser Münster, att bibliotekarierna i mycket större utsträckning än för närvarande borde driva biblioteken tillsammans med frivilliga medborgare. Eller omvänt: medborgarna, snarare än bibliotekarierna, borde sätta agendan (ha ”serveretten”) i biblioteket.
Ifall bibliotekarierna och kulturmyndigheterna inte omedelbart tar sig i kragen och gör en kulturpolitik tvärvändning riskerar biblioteken att gå samma öde till mötes som den statliga posten, sammanfattar Ole Münster sin analys av läget:
«Situationen minder meget om udviklingen i postvæsenet, som toppede i 1997, men som i 2016 henslæber en ydmyg tilværelse i et hjørne af et supermarked. Spørgsmålet er, hvordan vi undgår, at det går på samme måde for bibliotekerne og vores kultur?» (s 78)
Jag vill inte förneka att Ole Münster i mångt och mycket träffar rätt i sin kritik av dagens folkbibliotek och folkbibliotekarier (universitets- och forskningsbiblioteken behandlas inte särskilt i pamfletten). Men—och detta är ett stort aber: Münster ställer sig märkligt neutral till de globala, kapitalistiska korporationer som behärskar, driver och utvecklar vad han kallar ”marknaden”.
Att Münster fokuserar på kommunnivån och lokalsamhället skulle jag inte ha någonting emot, ifall han ens antydde, att ”bibliotekerne og vores kultur” är ställda inför gigantiska utmaningar och problem på globalplanet. När Münster gång på gång upprepar att ”marknaden” klarar av att ”streama” bibliotekens samlingar av musik och film och inom en nära framtid även av böcker får man ett intryck av att detta är väldigt bra och att allt egentligen är precis som det ska vara ute i stora världen.
Jag tycker alltså att Münster i det stora hela nöjer sig med att bygga sin kritik på en framskrivning av en global utveckling, som han tydligen finner helt oproblematisk och som det för honom närmast gäller att anpassa sig till. Man kan för övrigt fråga sig om inte biblioteken och bibliotekarierna redan gjort en hel del precis för att lydigt anpassa sig till utvecklingen. Består deras grundläggande problem faktiskt i att de inte har anpassat sig tillräckligt snabbt och tillräckligt mycket?
Att bibliotekarierna och medborgarna i stället för att anpassa sig skulle kunna sträva efter att bli en motkraft, som tar upp kampen med GAFA (Google, Amazon, Facebook och Apple) förefaller Münster inte ens ha kommit att tänka på. Det lokala perspektivet och den kommunala praktiken i all ära, men för att lösa bibliotekens djupa kris behövs onekligen också internationella och globala synvinklar och en ny internationell kulturpolitik. Ole Münster håller sig emellertid mycket strikt till sin nationella, danska kontext—alldeles som om biblioteken vore en specifikt dansk institution! Därmed förtjänar han själv kritik för att han förbigår en av de viktigaste orsakerna till bibliotekens nuvarande kris nämligen bibliotekariernas metodologiska nationalism. Denna är för övrigt djupt paradoxal, ty vilken institution är mer universell och global både i sin strävan och till sitt innehåll än just biblioteket?
Münster vill naturligtvis inte helt onödigförklara biblioteken. Hans kritik av dem utmynnar också i en rad kulturpolitiska förslag, vilka sammantagna är tänkta att öppna «vejen till en ny lokal kulturpolitik» i Danmarks kommuner genom en biblioteksreform.
För det första bör biblioteken enlig Münster omvandlas till «folkligt förankrade kulturhus». Med «folkligt förankrade” tycks han som sagt mena, att medborgarna, inte bibliotekarierna, ska leda bibliotekens-kulturhusens verksamheter. Vilken roll bibliotekarierna/bibliotekspersonalen skulle spela i dessa lokala kulturhus ger han dock inte några klara besked om.
För det andra behövs det (vilket också nämndes ovan) «i en streamad värld» fortfarande särskilda offentliga insatser till förmån för litteraturen. Det är bäst, skriver Münster, att låta «marknaden» sköta om produktionen och distributionen av bästsäljare (som enligt den statistik Münster redovisar utgör 80 procent av vad folk läser). Däremot behövs statligt och kommunalt stöd för bland annat «kvalitetsbøger, der måtte blive udgivet af selvudgivere».
Det gäller också att stöda författarna och förlagen ekonomiskt i den omställning som «streamingen» förorsakar, att «sprida litteraturen till dem som idag inte läser så mycket» samt att vidareutveckla bibliotekens litteraturförmedling på internet. Den sistnämnda uppgiften konkretiserar Münster med att föreslå mer pengar och större arbetsinsatser för bibliotekariernas webbplats litteratursidan.dk och för att ” i det hele taget udvikle kommunikationen på nettet ud over streamingen».
Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det i Münsters kritik så centrala begreppet «streaming» behöver problematiseras. Och kanske också avdramatiseras. När vi under tidigare decennier prenumererade på tryckta dagstidningar så behövde vi inte detta begrepp. Ändå «streamade» tidningarna redan då sina databaser (sina nyheter, sitt arkiv, sina journalisters artiklar och sina annonser) till oss om vi bara kom ihåg att, eller hade råd att, betala prenumerationen. Bokcirklar där deltagarna prenumererar på en rad böcker kunde väl anses vara en annan, låt vara embryonal, form av streaming? Ja, till och med läsarnas subskription på verk som ännu inte utkommit, för att finansiera den kommande utgivningen, tangerar begreppet ”streaming”. Företaget Mobifos aktuella streaming av böcker över internet i Danmark, Sverige och Holland (ett av Münsters exempel) är visserligen snabbare och massivare än mina traditionella exempel men vari består egentligen «streamingens» kvalitativa nyhet?
Jo, nyheten består i en omfördelning, möjliggjord av datatekniken och internet, av ägandet av information (infomation i betydelsen tecken som vi mänskor placerar ut i vår yttre värld). Denna omfördelning innebär först och främst en omorganisering och expansion av kapitalismen på informationens område där GAFA med flera jättebolag redan har skaffat sig ett mycket (för att inte säga skrämmande) stort övertag och inhängnat oerhörda mängder information för sina egna syften. Vilka är dessa syften? Jo, de är att ackumulera kapital, kulturellt inflytande och politisk makt. Medan dessa syften förverkligas passar mindre aktörer av typen Mobifo på att rafsa åt sig några smulor innan de uppslukas av de stora korporationerna. Och bibliotekens kris blir allt djupare.
Mikael Böök
Biblioteket tar saka #librarycase 