Av Mikael Böök
Min avsikt med det här blogginlägget är peka på två problem av vilka det första är gammalt som gatan medan det andra såvitt jag begriper inte har någon direkt motsvarighet i människosläktets tidigare historia. Det första handlar om den fattigas genom historien ofta mycket problematiska beroende av den rike. Det senare är en fråga om vad E.F. Schumacher — han med devisen «litet är vackert» — en gång kallade «a refusal of consciousnness», vägran att vakna till medvetande — närmare bestämt om det nukleära hotet mot livet på jorden.
Det är inte fel att ta emot pengar av Bill och Melinda Gates stiftelse för att finansiera goda biblioteksprojekt i olika länder med sikte på hållbara samhällen. Problemet är hur IFLA (eller enskilda biblioteksföreningar eller bibliotek) ska bevara sin självständighet i förhållande till bidragsgivaren. I biblioteksvärlden kan detta vara särskilt svårt ifall bidragsgivarens affärsintressen, såsom i detta fall, inkränktar på bidragsmottagarens eget område, dvs området informationsteknik. Biblioteket borde kort sagt främja och använda öppna operativsystem och fria mjukvaror. Men hur går detta ihop med att vara ekonomiskt beroende av Microsoft eller någon annan av IT-branschens jätteföretag? Exemplet (se del I av inlägget) med Microsoft IT Academies i Kenya National Library Services folkbibliotek avser att visa hur ett alltför nära samarbete mellan offentliga bibliotek och privata fonder och företag kan komma att se ut på fältet.
Beträffande IFLAs djupgående samarbete med Bill och Melinda Gates stiftelse i utarbetandet av en strategi för att skapa hållbara samhällen så ligger det problematiska inte minst i tolkningen av begreppet hållbarhet.
En av de viktigaste förutsättningarna för hållbara samhällen är …
… att vi stoppar kärnvapenstaternas pågående nukleära upprustning och överhuvudtaget kärnvapeninnehav. Men denna grundläggande punkt har — av förekommen anledning — inte tagits med bland FNs globala mål för en hållbar utveckling även kallad Agenda 2030. Anledningen är naturligtvis att kärnvapenstaterna, som också vill stöda Agenda 2030, inte hade gått med på att införliva kärnvapenavvecklingen i begreppet hållbarhet. Men priset för enhälligheten var att begreppet hållbar utveckling tyvärr fick ett mycket begränsat för att inte säga skevt innehåll.
IFLA måste våga stå för sin sak: biblioteket, vars existens och verksamhet är ett nödvändigt villkor för en hållbar utveckling som motsvarar «världens sunda förnuft».
IFLA har särskilt gått in för utvecklingsmål nr 16 på Agenda 2030, som ironiskt nog har rubriken «Peace, Justice and Strong Institutions». Ironin ligger i att man för att åstadkomma fred, rättvisa och starka instutioner skulle behöva styra över de enorma resurser som idag slösas på massförintelsesystem, krig och militära rustningar till en utvckling som förtjänar att kallas hållbar. Men detta är något som förbigås helt i den officiella beskrivningen av FN:s utvecklingsmål nr 16.
Och IFLA har fortfarande inte höjt det internationella bibliotekssamfundets röst till stöd FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Varför?
Jag måste erkänna att jag inte vet eller förstår precis vad det beror på. Men jag känner på mig att IFLA:s ledning är rädd för att stöta sig med organisationens vid det här laget största enskilda finansiär genom ett självständigt ställningstagande i kärnvapenfrågan.
Frågan är hur länge IFLA och BMGF kan förbli glada sängkamrater. IFLA representerar, eller borde åtminstone representera, en fredlig och internationalistisk institution (biblioteket) som inte är kopplad till till någon av dagens militanta kärnvapenstater. Jag tror knappast att detsamma kan sägas om BMGF, trots att direktören för Microsoft inte längre heter Bill Gates.
För drygt ett år sedan vann Microsoft — i skarp konkurrens med Amazon — kampen om ett affärskontrakt med USAs försvarsministerium Pentagon. Enligt kontraktet, som lär vara värt åtminstone tio miljarder dollar, ska Microsoft bygga ut och förnya Pentagons informationsteknik. Närmare bestämt handlar det om Joint Enterprise Defense Infrastructure (JEDI):
Försvarsdepartementets allmänna företagsmoln, även känt som Joint Enterprise Defense Infrastructure (JEDI) Cloud, är ett initiativ som ska bygga ut grundläggande molnteknik, med kommersiell paritet, till hela departementet, med fokus på var vår militär verkar– från hemmafronten till den taktiska fronten. JEDI Cloud ska tillhandahålla snabba, lyhörda, flexibla och anpassningsbara molntjänster till användare på alla klassificeringsnivåer. Detta initiativ kommer att skapa en grund för effektiv datadelning via dess evolutionära korsdomänlösning, avancerade dataanalysfunktioner och avancerad cybersäkerhet för försvarsdepartementet. (cit och översatt från USAs försvarsdepartements webbplats.)
En artikel i New York Times kommenterade JEDI-kontraktet såhär (min översättning):
«Kontraktet har en extra stor betydelse eftersom det är centralt för Pentagons ansträngningar att modernisera sin teknik. En stor del av militären arbetar med datorsystem från 1980- och 1990-talen, och försvarsdepartementet har redan spenderat miljarder dollar på att försöka få dessa system att komunicera med varandra».
Eftersom Microsoft är ett amerikanskt affärsföretag så är det väl inte särskilt förvånande att Microsoft mer än gärna åtar sig detta JEDI-kontrakt trots att USA är världens ledande kärnvapenstat. Knappast har Bill och Melinda Gates stiftelse heller någonting emot det.
Tillsvidare.
Men så småningom blir förhoppningsvis också Microsoft och BMGF tvungna att ändra sig.
Sedan Agenda 2030 antogs av FN år 2015 har det nämligen hänt någonting av stor betydelse. En klar majoritet av FN:s medlemsstater har förhandlat fram och godkänt Konventionen om förbud mot kärnvapen och godkänt den i juli 2017. Från och med hösten 2020 har också ett tillräckligt antal länder (>50) ratificerat konventionen, vilket betyder att den träder i kraft i januari 2021. Därmed har vi fått ett viktigt nytt internationellt-rättsligt verktyg för att främja samhällenas hållbarhet. Ur rättslig synvinkel kommer kärnvapeninnehav, vidareutveckling av kärnvapen och hot med kärnvapen hädanefter att vara brott mot internationell lag. Också kärnvapenstaterna och deras militärindustriella-akademiska komplex måste småningom följa denna lag, fast detta givetvis kommer att kräva ytterligare ansträngningar. Eller som en expert på området skriver (min översättning):
«Fördraget om förbud mot kärnvapen innebär att kärnvapen står i grundläggande konflikt med grundläggande humanitära känslor och internationell rätt. Om det i slutändan ska lyckas måste denna uppfattning bli världens sunda förnuft». – Zia Mian i The Bulletin of the Atomic Scientists 30 oktober 2020.
Det är just här — jag frestas att skriva: genom att vara sig själva, dvs en institution för bildning och upplysning — som IFLA och världens bibliotekarier kan ge ett viktigt bidrag och kanske rentav bli en game changer. Men då måste IFLA våga stå för sin sak: biblioteket, vars existens och verksamhet är ett nödvändigt villkor för en hållbar utveckling som motsvarar «världens sunda förnuft».
Biblioteket tar saka #librarycase 
Leave a Reply